Städar barnens rum. Ibland hittar man saker man inte vill hitta. Exempelvis den här lappen, som min dotter skrivit (ett par veckor innan jag blev sjukskriven):

"3 Dagar inan mamma fylde 34 år hon sa at vi skule få mysa från 8 till 10 sen blev hon arg hon sa at vi snart skule gå och lägga oss vi fik inte mysa"
å så hade hon ritat en tår... :´-(

Vilken skitmamma jag varit många gånger, och inte förstått själv - eller rättare sagt: jag har känt att jag varit en skit, men inte kunnat hejda mig själv, inte kunnat göra nåt åt det. Har blivit arg för "ingenting" och blivit precis den person jag lovat mig själv att aldrig bli. Lovade mig själv ungefär tusen gånger, att "nästa gång du blir så där upprörd... gapa och skrik inte, ta några djupa andetag, det är inte barnens fel". Men jag kunde inte?! Miljoners av vredesutbrott som gått ut över de jag älskar mest.

Oftast har de kommit efter nån liten, obetydlig despyt.

Vi har alltid haft våra heliga myskvällar, när det har varit "bara vi". Vi har ätit och myst, sett nån film eller spelat nåt spel... å så senaste halvåret - året (?) har ingenting varit sig likt.

De är värda ett hel stjärnsystem var på himlen, mina små änglar - för att de stått ut - och trots allt fortfarande älskar mig! För det gör de. Faktiskt lika kompromisslöst som jag älskar dem.

Nåja. Nu vet jag ju i alla fall varför jag fick mina utbrott... utbrändheten har lääääänge varit på gång.
Hur gottgör man barnen för sin "arga period"? Vet att jag egentligen inte måste gottgöra dem, men för min egen skull behöver jag det.
Svaret är enkelt: gör aldrig om det...

Fortsätter tjata om mitt sinnestillstånd.
Har varit hos min kära beteendevetare idag igen, rotat i gamla saker, och i nya. Det är inte roligt. Alls. Och samtidigt känns det skönt att gå dit, hon förstår mig, hon tycker inte jag är konstig, utan säger tvärtom att allt jag gör och känner är normalt. (Vad är normalt?)

På tisdag ska jag börja i en stresshanteringsgrupp, det känns skitbra. Och... jag tycker nog ändå att saker och ting börjar gå åt rätt håll, även om jag har en bit kvar!

Men jag har inte accepterat mitt öde, att jag förmodligen inte kan fortsätta jobba med det jag vill. För jag vill ju fortfarande jobba på min älskade kommunikationscentral, jag vill inte till krim, inte till receptionen.
Har dock kommit fram till en sak, och detta alldeles själv. Jag orkar inte med folk. Jag har blivit totalt osocial. Jag orkar bara med mina närmsta, de som läser och förstår mig utan att jag behöver förklara nåt.

Ofta svarar jag inte i telefonen, för jag har inte lust att prata. När jag pratar, vet jag ofta inte vad jag ska säga? Tappar ord, och orkar liksom inte ta allt om-och-om-igen, för alla vill väl, frågar hur det är, om det är bättre än? Jag blir totalt genomstressad av att vara på exempelvis ett café (eller som på föräldramötet förra veckan), där det pratas för mycket - det blir bara ett "surr" av alltihop. Fester och större tillställningar är uteslutna. Jag kan - mitt i ett samtal - och detta speciellt om vi är tre (eller fler) personer, plötsligt bli tyst och bara inte vilja "vara med" i samtalet längre. Efter en stund tycker jag att mina kompisars glada fnitter och prat bara är tjatter, jag får panik och har lust att alt 1: skrika "var tysta, åtminstone ett par sekunder (helst ett par timmar)" alt 2: slå vilt omkring mig.

Mina bra dagar vill jag att allt ska vara som vanligt, och därmed inte heller ha välmenade frågor om hur jag mår.
Jag vill att folk ska förstå, utan att jag ska behöva förklara. Jag inser ju att det är korkat av mig, att kräva det av mina medresenärer här på planeten :o) Men samtidigt är det just det jag skulle behöva. När jag är ynklig behöver jag extra omsorg, onormalt mycket omsorg, jobbigt mycket omsorg. När jag mår bra vill jag inte bli särbehandlad.

Hur i helskotta ska folk kunna förstå mig, när jag inte förstår mig själv?!

Annars måste jag ju säga att jag tycker jag har fått lite energi tillbaks! Får inte mina gråtattacker så ofta längre, jag har bakat och jag har städat och tyckt om det. Jag har varit en bra mamma - orkat och velat engagera mig när jag haft barnen. Och det är ju min högsta prioritet, så jag är nöjd!

Så det går nog åt rätt håll trots allt, som sagt - och det känns kanon! Och nu ska "Fröken Märkvärdig och karriären" inhandlas! Den skulle finnas åter i butik idag. Blir spännande, och så kan jag och min bok umgås, och vara osociala ihop - när jag inte somnar ifrån den. Jag är hopplös. Men rätt go ändå, sägs det.