Tog MC-kort för 20 år sen, men har aldrig ägt en egen hoj.

Lånat då och då - som nu i helgen. En Honda 750 är precis lagom för en Birdie.

Älskling har ju egen, så han kör ofta och mycket, men tillsammans blir det inte alltför ofta... eftersom jag totalvägrar sitta bakpå. Vill köra själv för att känna mig trygg.

I helgen blev det väl en 40 mil eller nåt i alla fall.

Ramlade in till mor & far lagom till middagen i fredags, och till kräftfiskande svärmor & svärfar lagom till frukost i lördags... såååå skönt!!!

Måste köpa egen hoj till nästa säsong, nu går det inte längre *s*

I söndags firade vi mams & paps, som då varit gifta i 40 år.

Jag & Älskling åkte ner till dem och hämtade dem (efter att ha strött rosblad i hela baksätet samt "riggat" med väl kyld champagne), och därefter skjutsade vi dem in till Linköping och åt en mycket god middag tillsammans innan vi skjutsade hem dem igen, så de fick fortsätta och mysa själva.

För mysa, det är de duktiga på - liksom att göra "det goda" i livet, både för sig själva och för andra - de unnar sig att må gott och göra saker - tillsammans.

Det är precis det där jag vill ha i mitt liv, och just därför som jag varit så kräsen: jag vet att livslång kärlek existerar, att man inte behöver nöja sig med "näst bäst".

Just nu går pappa och längtar efter att mamma ska bli pensionär, så att hon också blir ledig hela dagarna, så att de inte är låsta av tider längre. *s*

På kvällen körde jag hem den lånade hojen och snyftade lite när jag fick sätta mig i bilen och åka hemåt igen. Måste köpa egen!!!

I måndags var det jobb, och därefter date på stan med SysterYster och en annan kompis (käkade oxfilé, minsann ;) ) innan det var dags för föräldramöte. Man kan lugnt säga att det gått i ett sedan i torsdags... har nämligen jobbat också i helgen, mellan hojkörande och firande.

Nu har jag precis kommit hem efter två dagar i Arkösund med jobbet. Åkt kustbevakningsbåt (hej, vad det gick, och så blöt jag blev?! *s*), spelat kubb och tävlat i klurigheter turlag mot turlag, bastat (vaaaarmt) och badat i havet (kaaallt), ätit och druckit gott. Helmysigt.

Nu ska jag laga mat.

Första gången sen i torsdags - har ätit ute/borta varenda dag sen dess.

Längtar efter att slänga ihop nåt gott själv nu, faktiskt. Vi får se vad det blir.

Kram.

Hihi, jag har bara väntat på att det ska hända:

Astrid, 102 år, får börja förskola

Jag, som i mitt yrke ofta luskar reda på personer i våra datasystem, har mer än en gång missat att skriva in det viktiga "19" eller "20" före födelsedatumet. Som tur är är man ju en observant människa *ler* - annars kunde det ju lätt gå som det nu gått.

Fast... det här misstaget var ju helt harmlöst och blev ju nästan lite gulligt.

Hoppas bara lilla Astrid, TVÅ år, får det fina erbjudandet - hon oxå. ;o)

Även fast jag kände mig rätt tveksam till att våra kaninhonor verkligen var dräktiga, så var jag självklart tvungen att även idag gå ut och "kolla läget" i boen. Mellan den 22-28 augusti var det ju sagt.

Behöver jag säga att hjärtat slog tredubbla slag när jag såg att det låg nåt i det vänstra av boen? Skulle söta lilla Flizan ha blivit mamma nu, äntligen?!
Räfsade försiktigt undan höet litegrann...

Storleksmässigt stämde det ju någotsånär, men... näe.  Märklig kaninunge?
Kollade lite närmare...

En padda?!
(Men hallå Herr Padda, du har en hel damm att bo i)?!
Den jäkeln pinkade(?) dessutom på mig då jag skulle lyfta bort den. Tur jag hade handskar, för paddor är riktigt äckliga varelser.

Fortfarande är jag ytterst tveksam till att våra kaniner får några bebbar. Ingen av dem har visat några tecken, och när de nu till och med tillåter en padda att bo med dem... nja, då vet inte jag... 

Nu TROR jag att jag lagt ut alla gamla dagböcker jag lyckats rädda (och som kan ha någotsomhelst läsvärde) och förhoppningsvis har de hamnat under rätt kategori också. Vill ha alla på ett ställe, därav bombarderingen här.

Tyvärr är flera hundra dagböcker bara borta, bland annat ett helt års inlägg från tiden som utbränd (och vidbränd). Fick jag tag i grabben som helt sonika och utan förvarning lade ner communityn jag skrev på, så... *morrar*

De hade värde för mig. 

Nåja. Inget att göra något åt.

Så nu är det slut på oredan här, där gammalt blandas med nytt.

Vissa saker är ju utredda in i minsta detalj redan, men det är kul med kommentarer - så glöm inte att kommentera och tycka till ändå, för sånt tycker jag är kul - sånt behöver jag, rentav.

Birdie *sorterat bort gammalt trams*

Ändra dina tankar, och du ändrar på hela din värld.

Norman Vincent Peale

I vanliga fall avskyr jag listor av olika slag, och bojkottar dem stadigt, men den här vill jag ändå lägga ut - och hoppas få svar - skriv gärna under "kommentarer" så andra får se hur underbar(?!) jag är ;)

Eller inte, kanske? I så fall är det nyttigt för mig att veta! 

Sådärja: då kör vi:

1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur och när och varför "träffades" vi?
4. Tycker du om mej?
5. Skulle du kunna pussa/krama mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det.
7. Beskriv mig med ett enda ord!
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Om du skulle kunna ge mig vad som helst, vad skulle det då vara?
12. Hur bra känner du mig?
13. När sågs vi senast? Eller skulle du vilja träffa mig och hur skulle det vara tror du?
14. Tänker du sätta den här listan i din egen blogg för att få veta vad jag tycker om dig?

Birdie *nyfiken*

PS. Mamarazzi, du ligger risigt till om du inte svarar, du "satte igång" det här ;) DS.

är såväl barnens rum, vårt sovrum och nu även badrummet - och min feber har gått upp. *konstigt, konstigt*

Men vet ni: jag hittade Godisgrisen!!!

Han låg och tryckte i ett hörn, längst in under vårt (murade) badkar. Med hjälp av ett långt krattskaft och en sopborste, instucket vid ventilationsgallret, lyckades jag efter en lång kamp få ut honom. Tur att ingen ser en i vissa lägen... ;)

Törstig och hungrig var han, men i övrigt piggelin.

Jag trodde ärligt talat att han försvunnit för gott.

I vår byggröra (hål i väggar, glipor här och där) finns många ställen för en hamsterbebis att försvinna på...

För ett par år sen försvann en av våra dvärghamsterungar, Plutten.

Han smet genom gallret på buren, så liten var han. Han var puts väck i två dygn, och sedan satt han helt sonika på hallgolvet en natt när jag skulle gå på toaletten. Som jag grät när jag hittade honom - och han var väldigt medtagen, sådär på vippen. Eftersom han varit borta så länge och luktade konstigt, ville hans mamma inte veta av honom - hon bet honom och jagade bort honom :(

Som tur var hade han världens bästa pappa, som tog hand om honom - putsade och tvättade en liten skräckslagen plutt. De två blev oskiljaktiga resten av sina liv - medan ingen av de andra sex ungarna någonsin var välkomna till pappas krypin. Även det blev en solskenshistoria, alltså.

Birdie *tårögd - och en smula nostalgisk*

Från början av maj 2004 - vår lille Plutt, en av sju bebisar:

Skallebank och feber.

Vaknade och behövde gå på hemlighuset, och i samma veva tittade jag till sonens hamster. Eller skulle titta till, heter det väl snarare, för det fanns ingen hamster kvar. :(

Nånstans i detta bombnedslag till barnrum finns alltså en liten 10-veckors förrymd guldhamster - om han inte stuckit vidare ut nån annanstans på övervåningen, vill säga. *morra*

Någon har inte stängt en av luckorna på buren ordentligt, så den stod på glänt.

Barnen är hos sin far, så gissa vem som åker på att grundligt städa rummet för att i bästa fall hitta Godisgrisen (jo, han heter så, hamstern)?

Precis vad jag inte har lust till...

Wish me luck...