Jodå, såna finns, och man får säga så.

Idag har jag fått en "kompis" till min dotter (12 år) att gråta - och spontant be om ursäkt. Detta bara genom att tala om att "nu får det vara nog, nu skärper du till dig, annars lär du få problem senare i livet". (Givetvis sades detta inte med min allra mjukaste stämma, utan med min "myndighetsstämma") *ler sött*

En gammal klasskompis (hädanefter kallad Ungjäveln i den här bloggen) till min dotter E har på olika sätt försökt hävda sig det senaste året, främst gentemot E, men även gentemot andra.

E är söt och trevlig, och populär hos såväl killar som tjejer. Hon är bästa kompis med N, som Ungjäveln också "gör anspråk" på (vilket är oki med E, bara hon själv slipper vara med).

Mellan raderna kan läsas att det hela handlar om det klassiska tjejfenomenet att man inte kan vara tre. Det är viktigt vem som är bästis med vem - att man är "the one and only". Det handlar således om svartsjuka.

E har under det gångna året fått stå ut med en hop verbala påhopp (om utseende, om saker E gör och säger, om kompisar etc), men idag kom verkligen droppen.

E fick ett telefonsamtal, bl.a från Ungjäveln (givetvis var hon inte ensam, utan hade fler tjejer med sig) - vilket jag av en slump fick veta någon minut senare. Det var ett rent kort (men fruktansvärt elakt) samtal, och blev liksom "pricken över i" för min del.

Lagom tills jag hetsat upp mig över deras beteende, så ringde det igen - och jag svarade. Samma ungjäklar igen.

Gissa om måttet var rågat då (och om jag var världens mest pinsamma mamma)? *morrar*

Det slutade med att Ungjäveln grät och bad om ursäkt.

Nu har jag pratat med hennes mamma, med ytterligare en av tjejernas mamma - och väntar på samtal från Ungjävelns pappa (som hon bor hos).

Faktum är att jag mår lite gott. Det här har grott i mig i ett drygt halvår nu - sen jag först fick höra talas om problemen.

Det är ju inte så att "nästan-tonåringar" är öppna böcker och berättar allt för mamsen, direkt... även om just MIN dotter faktiskt berättar ganska mycket.

Åååååå!

Nu vill jag bli MOSTER!

Väntar och längtar efter lilla Ella, alt. lille Neo förstås, så det nästan gör ont..!

Vill att min syster äntligen ska få bli mamma "på riktigt", och jag vill pussa och lukta på bebben... och det nu helst. Fast det är jag ju inte ensam om att vilja. *ler*

Blir det som för oss andra i släkten, så kommer bebben när som helst.

Jag, syrran och min förstfödda är alla födda 17 dagar för tidigt. Jag tror att min mamma är det också.

Det innebär i så fall den 17 augusti. Dit känns det väldigt långt just nu ;)

Förhoppningsvis väntar vi oxå kaninbebisar, någon gång mellan den 22-28 augusti. Kanske blir jag både moster och "kaninmormor" samtidigt? (Gammelmormor, påpekar dottern) ;)

//Birdie *längtar*