I förrgår, på väg till skolan med barnen, åkte jag förbi några vägarbetare som jobbar med ledningsarbeten inne i stan.

Jag är alltid supernoga att åka långsamt förbi dessa "stackare", eftersom jag på alltför nära håll fått erfara vad det kan innebära med idiotkörningar förbi arbetsplatser. Det handlar om respekt.

Den här gången såg jag på håll att ingen var ute, att arbetarna satt i en av trailarna som stod uppställda på platsen. En av dem hängde ut med armen, såg ut att sitta skönt och dricka kaffe eller nåt.

Döm om min förvåning då jag åker förbi ovan nämnd trailer (och man) och får ögonkontakt med honom i samma stund som han, ilsket och med full kareta, ytterst medvetet, slänger iväg nåt hårt mot min bil?!

Det bara small till, och i samma stund vrålar lilleman i baksätet:

- Mamma, rutan gick sönder!!!!

Vände mig om, och nog tusan var där en spindel på vänster sidofönster bak?!

Det är rena turen att jag inte tvärbromsade i ren ilska, för bilarna bakom var många och låg tätt inpå. Det är också rena turen att jag inte i förskräckelsen körde av vägen, och på en fotgängare.

Jag var så arg att jag skakade, och det enda jag hade i tanken var hämnd, jag skulle minsann "sätta dit den jäveln".

Eftersom jag inte hade möjlighet att stanna, fortsatte jag mot skolan och ringde samtidigt jobbet och hörde om vi hade nån ledig patrull som kunde kolla regnummer åt mig, och kanske eventuellt även gå in och ta id på gubarna i trailern. Alla patruller var upptagna på en trafikolycka, så tyvärr kunde jag inte få den hjälpen.

Efter att ha släppt av barnen i skolan, åkte jag själv tillbaks och tog regnr, och hade ett kort ögonblick en fundering på att själv gå in i trailern och "kräva upprättelse" - tack och lov besinnade jag mig, det hade ju bara blivit otrevligt - mig sätter man sig inte på, punkt slut.

Väl framme vid jobbet kollade jag sprickan i rutan, vilket tack och lov visade sig inte vara nån spricka, utan bara nåt som såg ut som en krossad krita, och gick att gnugga bort (även om det satt ordentligt fast)?!

Fortfarande skakande av ilska, gick jag upp på jobbet och loggade in, letade reda på telefonnumret till aktuellt företag och ringde upp VD:n.

Så arg han blev?! ;o)

"Helt oförsvarligt" och "det var det värsta han hört" var några av orden. Han skulle själv se till att ansvarig på plats skulle höra av sig till mig, och han uppmanade mig också att noga kolla över bilen, så det inte fanns några skador. (Hade det tagit plåten/lacken hade det garanterat varit både buckor och repor, men så var det tack och lov inte).

Någon timme senare ringde ansvarig arbetsledare, lika förskräckt och arg som chefen, och meddelade att de gubbar som jobbat på morgonen sov nu, men att han personligen skulle prata med dem sen, och återkomma till mig dagen efter. Han sade också att "nån godtagbar ursäkt finns såklart inte, men de måste ju få försöka".

Igår satt jag också på jobbet, men hade mängder att göra, då det två gånger om ringde från okänt nummer på min mobil - jag kunde inte svara. Fick ett mobilmeddelande från arbetaren som kastat något på bilen, där han med svansen mellan benen bad så mycket om ursäkt och förklarade sig med att han varit "arg på allt och alla, och att jag råkat komma ivägen".  Ville jag något mer, kunde jag nå honom på ett visst mobilnummer.

Efter jobbet igår åkte jag ner till mams & paps, där syrran och lille Neo också befann sig. Jag och mamma tog Neo på en långpromenad (tre timmar, sååå skönt!) så att syrran fick sova lite, och lagom till vi kom hem ringde min mobil igen - det var arbetsledaren från "dagen innan", som ringde och ville höra att den skyldige verkligen ringt upp mig.

Det visade sig att det var två sockerbitar som sulats iväg mot min bil - arbetaren hade inte försökt slingra sig på något sätt, berättade han, utan samma förklaring hade lämnats även till arbetsledaren.

Arbetsledaren sade att han gjort fullständigt klart för arbetaren, att om något liknande hände igen så skulle han få foten, utan pardon.

Kanske borde han även söka hjälp mot sitt humör?

Snacka om dålig reklam för det stackars företaget, vars namn stod med stora bokstäver över hela trailern..?

Nu slutade det hela lyckligt. Bilen, som jag nu haft en vecka, är fortfarande hel. Men man kan inte låta bli att tänka på vad en sån här "liten" grej skulle kunnat innebära.

Och orden jag vrålade när sonen skrek att rutan var trasig är icke tryckbara.

 

Eleonora

4 oktober 2007 16:50

Vilken gräslig historia och vilken tur att det slutade lyckligt för dig och sonen. Du hade verkligen sinnesnärvaro att ta tag i det hör och anmäla direkt till ansvarig. Bra gjort Birdie - du är en modig toppentjej! Kramar för att ni mår bra sonen och du

 

Annelicious

4 oktober 2007 18:13

Men guud!?! Vilket jävla pucko! Men sån tur du hade att det inte blev nåt på nya bilen.

 

Catten

5 oktober 2007 11:08

Civilkurage och förmåga att stå på sig är något alla borde ha, och det gläder mig att allt löste sig så bra för dig och att alla, hela vägen gav dig ett positivt bemötande!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hemma igen ;) Hänvisar återigen till min ordinarie blogg.   Birdie *surfar vidare* ...

12 år senare: Tabarca är inte MYSIGT längre :-( En jättebesvikelse. Superexploaterat, dyrt o rentav förstört. Vår oas finns inte mer... den lilla söta stranden med den primitiva baren 'is no more' - istället finns en 300-meters grusplaya med mängder ...

Idag är det lite mer vågor, till barnens stora förtjusning :-D Härligt härligt, men farligt, farligt..! ...

Dagens glädjebesked: MsGarbo har fått en liten kille! :-) Grattis från oss här nere. Idag har vi gjort ungefär nada, bara njutit av sånt bilden visar. Fotomodellen på bilden är dock en okänd, ofrivillig, sådan. Nu väntar fotboll, Sverige-Ryssland! ...

Livet på en pinne - kvällsutsikt från vår altan. Gaspacho o grillat, plus sangria nu ikväll = funkar ;-) Vädret? Tja, 31 grader i skuggan gör att man är glad att havet är skapligt nära - även om det inte är SÅ strandnära som det stod i husannonsen.....