Lovade ju att återkomma med en dagbok från Auschwitz, men det har dragit ut lite på tiden...

Först och främst beror det på att jag faktistk varit tvungen att sortera känslor/tankar lite, men även på att jag tänkt få med lite bilder i bloggen.

Nu har älskade Snuffe inte fixat in bilderna i datorn än, så jag inser att ska det bli nån dagbok när det fortfarande är aktuellt, får det bli utan bilder.

Redan från början ska jag säga att jag inte hittar de rätta orden, varken i tanken eller när jag sätter dem på pränt. Skriver rakt upp och ner bara... så får det bli som det blir.

Auschwitzbesöket var känslomässigt terrorliknande för mig.

Redan i bussen på vägen dit började det. Vi fick se en film från befrielsen, och då läkarna undersökte/hanterade döda småbarn och spädbarn (smala som stickor...) kom den första störtfloden.

Jag tänkte, att fortsätter det så här, så klarar jag inte av det här besöket...

Gick med "begravningskänsla" i kroppen och tårarna brännande under ögonlocken hela besöket igenom (när de inte kom ut helt, vill säga) - trippen var på totalt 6 timmar.

Innan vi klev innanför de berömda grindarna på Auschwitz I, där det står "Arbeit macht frei", påminde guiden oss om att det här inte bara var ett museum, utan även en enda stor kyrkogård. Överallt, precis överallt, är aska spridd.

Genomsnittstiden som folk överlevde i koncentrationslägren var två månader...

När människorna kom till Auschwitz (det var lättare att forsla alla till Auschwitz, än att åka ut till dem och ta kål på dem), ställdes de upp i kö.

Man talade abrupt om för dem, att "enda sättet att komma ut var genom skorstenarna där borta", och så pekade man på röken från kremeringsugnarna - man drog genast undan fötterna på dem.

En läkare avgjorde därefter, bara genom att titta på dem, om de skulle vidare till "kö 1" eller "kö 2".

Råkade man vara jude eller zigenare, gravid eller på något sätt funktionshindrad, samt om man var barn under arbetsför ålder, så gick man genast till "kö 1".

Tillhörde man kategorin som var arbetsför, blev det "kö 2".

Kö 1 innebar raka spåret till gaskammaren, men det visste de köande självklart inte om. Mammor bar sina barn, höll dem i handen, ledde dem mot döden.

Samtidigt som man talat om för dem att "enda vägen ut var genom skorstenen", så höll man ändå hoppet uppe på dem med "glada" tillrop och peppande kommentarer.

Alla fick sitt hår rakat "av hygieniska skäl", därefter ta av sig nakna (kvinnor och män gemensamt och generat) i ett jättestort rum - och därefter, som det hette, "gå in för att ta en dusch".

Ingen som gick in i "duschen" kom någonsin ut igen. Ingen utöver officerarna utanför, förstod de hemska skriken därinifrån. Det var givetvis gaskammaren. Just den här tog "bara" 400 personer åt gången.

Kö 2 innebar att du fick leva en tid. Ju elakare du var, om du hjälpte till att straffa de som motsatte sig order etc, desto bättre hade du det själv.

De som hamnade i kö 2 fick arbeta hårt, och behandlades sämre än djur.

Motsatte man sig order eller ens ifrågasatte något, blev man skjuten på plats, eller vid avrättningsplatsen.

Då vi under besöket gick in i gaskammaren fick jag nästan panik. Kala betongväggar (där de faktiskt på den tiden monterat upp duschmunstycken för att folk fortfarande skulle tro att de skulle få duscha när de kom in?!) och två stora kremeringsugnar mitt i kammaren...

Ingen sa ett ord när vi var därinne (om man bortser från ett par flamsande norrmän, som visade noll och intet respekt... *morra*)

En och en halv miljon människor är dokumenterat döda i Auschwitz-Birkenau. Då ska man veta att det förmodligen bara är en bråkdel av alla som verkligen gick åt där. Nazisterna har undanröjt nästan alla bevis (och ändå finns så mycket kvar)?!

Inne i Auschwitz I fick vi se en mängd tillhörigheter till de som avrättats. Där fanns bl.a en hel monter (ca 15 m lång/3 m djup) full av människohår. Detta stickades det filtar och strumpor av.

Där fanns en monter med över 800 par barnskor, från bebisstorlek till kanske storlek 23. Där fanns en monter med 80.000 par vuxenskor. Där fanns montrar med väskor, kläder och annat, och mängder av foton av människor med tomma, alternativt rädda, blickar.

Barn fick nummer istället för namn, och hjärntvättades såpass att de efter en kort tid inte ens visste sina riktiga namn.

Dr Mengele utförde otäcka experiment på zigenarbarn och gravida kvinnor, och folk behandlades som sagt sämre än djur, både på det psykiska och det fysiska planet.

I Auschwitz II/Birkenau, som ligger 3 km från Auschwitz I, fick vi se förläggningarna, där folk fick bo i oisolerade lador - upp till 400 personer i en och samma. Sängarna var våningsängar, och det gällde att se till att få koja högst upp... nästan alla hade nämligen diarré pga den dåliga hygienen/brist på mat & dryck/kyla och sjukdomar, och det rann genom sängarna ner till grannen under. Grannen längst ner var dessutom ett lätt byte för alla tusentals råttor som levde gott på de lik och de "mat"rester som de facto fanns i skålarna.

Gå på "toaletten" kom inte på tal ens då man var sjuk, eftersom varje enskild person inte var tillåten att använda dem mer än 10-15 sek på morgonen och 10-15 sek på kvällen.

Toaletten bestod för övrigt i 50 "hål" i en och samma byggnad, utan minsta lilla privatliv, och behövde man mer än anvisad tid var man snällt hänvisad till sin skål - samma som man sedan skulle äta i. Vatten fanns inte så att det räckte ens till dricka åt alla, så att diska var uteslutet.

På Auschwitz-Birkenau kunde 4000 människor avrättas samtidigt i en och samma gaskammare. Där fanns 5 såna gaskammare, och dessa byggdes då man tyckte att de på Auschwitz I inte klarade av tillräckligt många samtidigt ("bara" 400).

Vet inte om jag lyckats förklara någotsånär hur det kändes, men hu så jobbigt det där besöket var!!!

Men också... sååå intressant.  Jag rekommenderar verkligen ett besök.

Alla borde åka dit, även om jag ändrat mig lite då jag tidigare sagt att alla skolbarn borde åka dit. Du måste nog vara åtminstone i gymnasiet för att greja/förstå det.

När Snuffe samma kväll började prata om besöket igen, började jag hulka igen. Vad hade de där människorna gjort för ont????

Och hur kunde Hitler & Co ha så stor makt?  Jag förstår det inte.

Och... jag förstår verkligen inte hur de nazister som varit där kan förneka att detta ofattbara verkligen hänt. Snacka om förnekelse?!?!

// Birdie *fortfarande tagen*

 

antigone

17 oktober 2007 10:27

Vilken stark blogg och brörde mig enormt mycket!
Läst den tre gånger redan- svårt att ta in det du skriver som en del av en verklighet för inte så länge sedan.
Hade velat skriva ngt klokt och tanvärt- men finner inga ord.
Finns inga ord....

http://www.antigone.bloggagratis.se

 

Birdie

17 oktober 2007 14:13

Tack Antigone, det värmde. Tyckte själv att jag mest rabblade på, men då var det åtminstone EN som förstod hur jag menade ;)

Som guiden sa där nere: det bästa sättet att hedra dessa offer är genom att aldrig glömma... och att berätta historien vidare.

http://www.birdie.bloggagratis.se

 

Vera

17 oktober 2007 14:37

Jag är tagen, vilken berättelse. Jag blev ledsen och fick en klump i magen. Du skriver bra.
Kram Vera

 

Birdie

17 oktober 2007 14:49

Vera, vill ju inte göra nån ledsen, jue ;)
Dock VAR det känslosamt där - kul om man lyckas få fram åtminstone nåt av det... hu.

http://www.birdie.bloggagratis.se

 

Pia

17 oktober 2007 19:06

Du har precis fångat stämningen som råder där nere. Håller på att läsa en bok nu som heter Befrielsen av Bergen-Belsen. Hemsk, men läsvärd. Speciellt när man varit där.
Kram
/Kupka

http://kupka.bloggagratis.se

 

Sofie

17 oktober 2007 20:58

Hur fan kunde detta ske?? Jag fattar inte...

 

Birdie

17 oktober 2007 21:59

Pia, DEN måste jag absolut läsa, liksom Treblinka (som jag heller inte läst)... har spanat in din blogg som hastigast - återkommer :) Kram - och tack..!

Och Sofie: that makes two of us... kraaam!

http://www.birdie.bloggagratis.se

 

Eleonora

17 oktober 2007 22:57

Tack Birdie för att du skildrat detta helvete på jorden så fint och realistiskt. Det får aldrig glömmas bort hur nazisterna förstörde och skövlade! Många ungdomar idag känner inte till historien, men den är så viktig att veta, så att det aldrig någonsin händer igen. Starkt av dig att ta dig igenom. Det lär vara fruktansvärt hemskt. Kram min vän

 

Birdie

18 oktober 2007 10:36

Tack och kram tillbaks, Eleonora.
Det VAR hemskt, och vädret (gråmulet och höstruskigt) gjorde det hela än starkare, tror jag - har läst andra berättelser, där folk haft svårt att ta till sig det hela pga vackra blommande rabatter och sådär.Jag skulle iofs ändå antagligen "tagit åt mig", jag är ju sån *ler*
Nu fanns INGET som kunde uppfattas som vackert på detta ställe - bara kallt, hemskt och grått...

http://www.birdie.bloggagratis.se

 

Annelie

18 oktober 2007 14:31

Usch och fyy!! Det är helt jävla otroligt att detta har hänt!? Fattar inte omfånget av det hela egentligen. *ryser*

http://veckansvarfor.blogspot.com

 

Petra

18 oktober 2007 18:56

Jag lovade ju kommentarer, och det här är ju verkligen ett inlägg att kommentera. Jag vet inte riktigt om jag skulle stå ut med att besöka ett koncentrationsläger. Jag skulle nog lipa konstant hela tiden. Fy, det räcker att läsa det du berättar. Man mår illa och vill bara förneka för sig själv att det verkligen kan ha gått till så där. Det är så VIDRIGT!

http://petrastankar2.blogspot.com

 

Birdie

19 oktober 2007 10:58

Annelie & Petra: Man förstår inte omfånget, och man vill inte veta (det blir övermäktigt) - man vill förneka, men det FÅR man inte. Finns för många som gör det ändå.
Som guiden sa: det bästa sättet att hedra dessa offer är genom att aldrig glömma... och att berätta historien vidare.

http://www.birdie.bloggagratis.se

 

Carina

19 november 2007 15:56

Oj hur starkt du berättade. Jag grät när jag läste detta och är fortfarande jättetagen. Du beskriver besöket så himla bra, och jag dras in i din berättelse.
Kram Carina

 

Anna

13 januari 2008 17:56

Fruktansvärt. Det finns nog inte ord som kan beskriva detta. Men det värsta är nog att det idag, precis som du skriver, finns människor som förnekar att detta har hänt, när det finns bevis - och vittnen. Och vad ännu värre (kan det bli det?) är att ordspråket 'den som inte lär av historien, är dömd att upprepa den' stämmer. Massavrättningar, förtryck och hat mot oliktänkande, det sker än idag! I just detta nu! Ååå, jag får gåshud.
Mycket bra skrivet, Birdie. Det är hjärta och hjärna bakom dina ord. Du har inte funderat på att försöka få det publicerat?
Kram
Anna *våt i ögonen*

http://mustang.bloggagratis.se

 

pinkozzy

2 oktober 2009 10:02

Som jag tidigare skrev på annan plats har jag också varit där och håller helt med dig. Det var en konstig stämmning under besöket. Under bussresan tillbaka till hotellet var det mycket eftertanke.

http://www.pinkozzy.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hemma igen ;) Hänvisar återigen till min ordinarie blogg.   Birdie *surfar vidare* ...

12 år senare: Tabarca är inte MYSIGT längre :-( En jättebesvikelse. Superexploaterat, dyrt o rentav förstört. Vår oas finns inte mer... den lilla söta stranden med den primitiva baren 'is no more' - istället finns en 300-meters grusplaya med mängder ...

Idag är det lite mer vågor, till barnens stora förtjusning :-D Härligt härligt, men farligt, farligt..! ...

Dagens glädjebesked: MsGarbo har fått en liten kille! :-) Grattis från oss här nere. Idag har vi gjort ungefär nada, bara njutit av sånt bilden visar. Fotomodellen på bilden är dock en okänd, ofrivillig, sådan. Nu väntar fotboll, Sverige-Ryssland! ...

Livet på en pinne - kvällsutsikt från vår altan. Gaspacho o grillat, plus sangria nu ikväll = funkar ;-) Vädret? Tja, 31 grader i skuggan gör att man är glad att havet är skapligt nära - även om det inte är SÅ strandnära som det stod i husannonsen.....