Hellre smartlat

än dumduktig.

Även om jag alltid ansett mig vara en "sommarmänniska", så måste jag ju säga att det är så OTROLIGT vackert på hösten.

Bara det är sol, vill säga.

Alla färger och intryck gör mig lyrisk, nästan på samma sätt som jag blir andlös av att komma till alperna (sommar eller vinter spelar mindre roll), eller till en vit sandstrand med turkost vatten nånstans.

Bara det är sol, som sagt.

Har svårt för gråmulet, rugg och regn. I så fall ska det vara ORDENTLIGT: en riktigt härlig höststorm, eller varför inte ett rejält och mäktigt åskoväder, när man får sitta inne och kura (eller på altanen)... under en filt, med tända ljus och ett glas vin. *njuta*

De senaste veckorna har jag fascinerats av MOLNEN.

Maffiga färgkombinationer/kontraster, nästan lite kusliga ibland - och däremellan bara så otroligt vackra. Flera gånger har jag tänkt att jag borde haft kameran med mig. Nu har jag en ny mobil, med en åtminstone skaplig kamera, så igår fångade jag ett av alla fenomen jag sett den senaste tiden:

På väg hem till Kojslottet igår kväll

Det är ju inte hälften så coolt på bild som det är i verkligheten. Men jag njuter ändå.

Hösten är underbar. Det är skönt med lite svalare vindar, att man får sätta på sig älsklingsstövlarna och sköna jackan.

Vintern är underbar, så länge det finns snö och sol. Blask och grått går bort.

Våren är... inte fullt så underbar, för mycket blask för min smak. Men när våren gått så långt att det börjar knoppa sig och bli torrt och fint, så är även den helt underbar.

Sommaren är, och har alltid varit, underbar - så länge den inte regnar bort.

Konstigt egentligen att man plötsligt uppskattar årstiderna som jag gör?

Summa kardemumma måste ju bli att jag inte ÄR någon renodlad sommarmänniska längre, det är bara att inse. ;o)