Utbränd eller ej, det var länge sen jag kände mig så utpumpad som jag gör just nu. Är så trött så jag vill gråta, fast egentligen är jag otroligt nöjd med dagen - och livet i allmänhet - nu.

Har haft två möten idag - ett med chefen ang framtida arbetsuppgifter, och ett med läkaren.

Själv har jag länge (jaja, allt är relativt) känt att jag är redo att börja arbetsträna, komma igång igen, få några små rutiner i vardagen igen. Jag längtar efter det, vill det. Jag mår jättebra, tycker jag, de enda problemen som kvarstår nu är denna gruvliga trötthet som smyger sig på då och då - och att jag är virrig, glömmer saker, använder fel ord eller inte hittar ordet alls... nåja.

Världens bästa chef lade i alla fall fram några förslag till lämpliga ställen att återgå till (eftersom jag sagt ifrån mig mitt uppdrag på min älskade kommunikationscentral för tillfället - och samtidigt förklarat att jag nog skulle dö av tristess om jag blev tvungen att sitta med en hög utredningar på Krim... been there, done that) - först nämnde han några riktigt lugna platser (=tråkiga) som alternativ, men när han nämnde att de skulle behöva hjälp i receptionen i Norrköping, gjorde hjärtat ett glädjeskutt - DET ville jag!

Att jag dessutom skulle få resa på arbetstid, gjorde saken ännu bättre. Och bäst blev det när jag insåg att jag dessutom, när jag känner mig redo, BEHÖVS där.
Det blir inget lallande brevid bara, något jag varit jätteskraj för - och avskytt tanken på. Jag är inte sån som människa.

I receptionen händer det i alla fall saker hela tiden, man har kontakt med folk, man vet aldrig vad som komma skall - precis som jag vill ha det. Inte i klass med mitt älskade LKC, givetvis, men ändå. Och skillnaden är att i receptionen kan jag gå ifrån i princip när som helst - OM jag skulle behöva ett andrum. För tretton år sedan började jag min polisiära "karriär" i just receptionen (fast då i Jönköping) - och där trivdes jag ypperligt! Men när - och hur mycket - jag i så fall skulle jobba, kunde vi ju inte avgöra förrän jag pratat med läkaren.

Och världens bästa läkare då? Vad sa han? Jo, han var helt med på noterna, och tyckte sig se stora framsteg sen sist, tyckte jag var gladare men lugnare i sinnet (?!) och han var helt säker på att det här skulle gå fint nu. Och skulle jag känna mig det minsta lilla pressad, eller inte orka med, så var det bara att säga till.

Så från och med 7 januari börjar jag jobba igen. Alternativet blev att friskskriva mig till 50%, istället för att kalla det "arbetsträning" (detta av flera anledningar, bland annat ekonomin - bättre med lön än rehabiliteringsbidrag... plus att man slipper onödig pappersexercis med Försäkringskassan).

Jag ska "vara igång" 4 timmar om dagen (och då ingår en timmes restid, vilket alltså i praktiken innebär 3 timmars arbete) - och det känns KANON!

Men... dagen har varit låååång, och nu är jag trött, helt otroligt trött... Ska plocka upp barnen ur badet och natta dem nu, sen är det kvällen även för lilla mig. *natti*

Har haft en riktig mysmorgon. Vaknade ganska tidigt av barnen, som satt sin egen väckarklocka på ringning.

De kom och tassade in till min säng och kröp ner, och sen låg vi bara och gosade en halvtimme - gick upp, och fixade frukost.
Tända ljus, och frukost idag bestående av yoghurt, macka, juice och kaffe (är inne på min 3:e kopp nu). Svart - och starkt. Underbart.

Det är fasen värt att vakna och gå upp i tid och slippa stressa, även om det i sig är förskräckligt att ta klivet ur sängen på morgonen. Jag måste bättra mig på den punkten.

Älskar att sitta och äta frukost länge, småprata om ditten och datten och höra barnens resonemang om olika saker. Plötsligt hör man - Yoggi jordgubbsyoghurt.
Elin läser. Sen börjar flamset. - Yoggi jordgubbsyoghurt, yoggi jordgubbsyoghurt, yoggi jordgubbsyoghurt..! Fortare och fortare säger hon det, Albin hänger på - och jag med.

Testa att säga det fem gånger på raken riktigt fort..! Det går inte! Lika omöjligt som att skriva det, upptäckte jag nu. Minst tre felskrivningar varje gång jag skriver "Yoggi jordgubbsyoghurt" ;o) Och lika svårt som att säga Sex laxar i en laxask snabbt. Lovar.

FÖRSÖK TILL KÄRLEKSBREV

Jag skulle göra som en kompis, hade jag lovat.

Jag skulle skriva ett kärleksbrev, nåt fint, om och till mig själv.

Men... jag kan inte just nu. Inte särskilt bra. Det blir definitivt inte så poetiskt och vackert som hon skrev. Jag har inte det självförtroendet jag tidigare haft - det är gruvligt mycket naggat i kanten. Men jag skriver ändå, gör ett försök.

Fast... jag börjar givetvis (min vana trogen) i fel ände :o)

Jag har en för kort tå - den brevid lilltån är lika kort som lilltån. Nästan. Men när jag riktigt ordentligt tänker efter, så är det det enda fysiska "fel" jag har - annars sitter allt ungefär där det ska, ser ut på ett ungefär som det gör på de flesta. Medelmåttigt, varken bättre eller sämre. Allt kunde vara värre, helt klart! (Och eftersom jag alltid kallat den där tån för min "sprintertå" - och den har fungerat, borde kallat den "vinnartån" istället - så klagar jag inte, trots att det är enormt fult. Den är ju ändå jag?)

Man klagar på sig själv - jämt och ständigt? Antingen är man för tjock, för smal, har för stora eller för små bröst, för stor eller för liten näsa... varför? Det är ju just "det där" som gör människan unik?

Apropå näsor så är min näsa är definitivt inte för stor. Den är liten. Men den funkar precis som den ska, och enligt vissa är det "den sötaste näsa som finns". Och när han säger att jag har den sexigaste kropp han sett, att jag är det bästa och vackraste i världen och att jag dessutom har en hjärna och ett hjärta han älskar, då är jag fullkomligt nöjd. Tycker han det, så är ju allt okej?

Ibland kan jag förstå vad han menar, ibland inte. Är jag i mitt esse, mitt forna jag, mig själv, så är jag oemotståndlig *ler ödmjukt*

Nu har jag ju inte varit mig själv på rätt länge, och jag saknar det! Saknar den spralliga, charmiga, sociala Birdie. Avskyr att vara den här charmlösa varelsen jag känner mig som.

Jag har tidigare väldigt sällan känt mig otillfredställd med mig själv - och det bådar rätt gott för framtiden, för den pigga & glada ska ju tillbaks!

Men det viktigaste är ju ändå insidan. Det som finns innerst inne i mig, i hjärtat och själen - det som är jag både nu och då - är i alla fall ingredienser jag är stolt över, tycker om, ÄLSKAR!

Jag är en bra människa... rättvis och rak, ärlig. Och det jag redan åstadkommit kan ju ingen ta ifrån mig.

Och trots allt är jag fortfarande omtänksam, rädd om mina och andras känslor, mitt hjärta räcker fortfarande till även åt andra... jag är numer en kanonmamma till mina barn igen, och jag har med mitt sunda förnuft och kärlek lyckats fostra dem till underbara små varelser, så långt.

Jag har (när jag är på rätt humör) en jäkla glimt i busögonen och en stor portion humor å en gnutta jävulskap som bara väntar på att få komma ut, jag har faktiskt en fastare kropp än många andra som fått två barn, det kunde vara värre, fixar jag till mig med lite smink är det t.o.m så att jag själv blir nöjd och inser att det kunde vara värre. Jag kan tycka det även när jag går i mina säckiga mysbrallor, osminkad och snuskrufsig i håret också, om jag är på det humöret.

Dessutom älskar jag faktiskt min tå. Den där som är för kort. Den är min. Och mitt är jag.
Så jo, jag älskar absolut henne jag ser i spegeln - innerst inne.

"Me love you long time, Birdie"

Småchockad och förvirrad rantade jag efter föregående inlägg runt i lägenheten, kände att jag var tvungen att prata med någon som "kan" det här med eld... vad kunde hända... ligger nåt och pyr nånstans..?

Och jag var plötsligt ilsk på mig själv, riktigt förbaskad!
Jag vet ju hur man släcker en spisbrand! Jag vet ju att man absolut inte ska hälla vatten på, eftersom fett "exploderar" då. Jag har ju till och med tränat på att släcka bränder av olika slag! Jag kan! Jag vet! Och ändå - totalt hjärnsläpp.

Nåja. Slog 112.
- SOS Alarm, Carina.
- Hej Carina, det var Anna, Anna på LKC...
- Nämen heeej Anna, det var länge sen, vad är det som hänt?
Jag har ju daglig kontakt med SOS via jobbet, känner de däringa människorna...
- Nja, det är inget akut NU, men jag skulle behöva prata med nån brandingenjör eller nåt. Jag har halvt om halvt eldat upp mitt kök... men jag har släckt det nu, och det är ingen fara. Lite orolig bara.
- Ojdå. Men du är inte skadad? Har du andats in mycket rök?
Eh? DET hade jag inte tänkt på? Hade jag det?
- Nej, det tror jag inte, det luktar inte särskilt starkt... tror jag?

Nåväl. Pratade vidare med Carina ett bra tag, och jag måste säga att hon är jävligt proffissionell. Bara med sitt sätt att prata, lugnt och metodiskt och samtidigt på nåt vis vara gamla vanliga busiga Carina, så fick hon mig mycket lugnare.
Och jag fick till sist prata med en brandmästare också, som lugnade mig ytterligare och sa att det säkert inte var någon fara, eftersom hyreshus idag är rustade si och så. Men han skulle skicka ut brandingenjören för att titta, för säkerhets skull.

Så idag har vi haft besök av en brandman, till barnens stora förtjusning.
En brandman som berättade att han gjort exakt samma sak, hemma i sitt eget kök. En brandman som förklarade hur min typ av fläkt är uppbyggd, och därmed tog bort den sista oron i kroppen också.

Mest av allt tyckte han dock att jag haft en otrolig tur, som inte bränt mig ordentligt, eftersom lågan slog upp såpass ordentligt som den gjorde - vilket syns på mina köksluckor. Fast det går bort! Testade nyss, och det blir rent och fint, även om det fortfarande luktar.

Nu är det lugnt och fridfullt. Det vädras i korsdrag i hela lägenheten, kallt som satan, men det luktar inte farligt alls härinne.
Men fy fan så illa det kunde ha gått. Ibland är "han därnere" på semester. Tur.

Undrar om R verkligen vågar flytta ihop med mig?
Knappt jag törs bo med mig själv, ju...

Sitter här med hjärtklappning och funderar på hur livsfarlig jag är för mig själv och min omgivning egentligen... tack och lov gick det bra denna gång...

Virrig är ett lindrigt ord för vad jag är???

Satte på plattan för en stund sen, la i en klick margarin (skulle göra sås) och gick ut ur köket för att sätta på centrifugeringen till tvättmaskinen.
Därefter fastnade jag vid datorn - laddar hem musik i lugnan ro.
Plattan hade jag alldeles glömt.

Dottern vrålar plötsligt:
- Mamma, det brinner!!

Jag far med en jädra fart ut i köket, och det är stora lågor som far ur kastrullen!
Barnen skrek, jag skrek - och fick tag i kastrullen och visste plötsligt inte hur i helvete jag skulle släcka elden!??!
Så vad gör jag? Jo, jag spolar vatten på eländet - vilket ju resulterar i att en jättelåga slår upp - men till slut slocknar det i alla fall.

Så nu har vi en stor sotrand över köksskåpen, som jag är tveksam till om den går bort.
Men det är oxå det enda menet - om man bortser från en liten blåsa på handen... och hjärtklappning :o(

Nån som vet vad som hänt om lågorna slagit upp i fläkten (som var på)? Det var nära... men jag tror inte de nådde ända upp.

*tankarna irrar*

är jag skitskraj att min överflödsenergi den sista tiden börjar slå tillbaks =( Har känt mig pigg, glad och haft energi ett bra tag nu.

Har varit lite mer sliten sista två veckorna i och för sig (efter Tusse åsådär), men det var väl en tillfällig svacka... eller..? En naturlig svacka, det fanns ju en orsak?
I morse var den otrevliga, trötta, tjuriga, tvära Anna tillbaks... den som ständigt var närvarande innan jag blev sjukskriven och fick vila.
Jag tycker inte OM henne!!! =(

Jag är sjuk - och när jag blir sjuk blir jag ynklig. Har ont i halsen och har feber... känner mig allmänt skruttig och eländig. Det känns som att det varit "lite mycket" de senaste dagarna - med Tusseälskingen (kaninen) som dött, mycket sorg, gråt och samtidigt skratt och glädje över de nya små liven (dvärghamstrarna) - som för övrigt är döcoola :o)

Å nu, som pricken över i, en härlig höstförkylning... nåja, thats life.
Har sovit varannan natt känns det som - i natt blev det bara 1½ timme. Lite i minsta laget. Låg och tittade i taket (och på den vackre som snusade och sov där brevid) och bara rullade tummarna. Grubblade inte på nåt särskilt, men tydligen var kroppen på nåt vänster uppe i varv - igen.
Blir att titta på "24" ikväll - och sen sova. Men först tänkte jag hinna med ett bad på åtminstone 20 minuter - skummet är i, och vattnet forsar för fullt. Ska bli skönt att krypa ner.

Jag har ställt in min lilla fest jag tänkt ha i helgen med några kompisar - något jag faktiskt sett fram emot ända sen idén om det kläcktes, och jag kände att jag faktiskt ville - och skulle orka Men just nu funkar det inte. Dels är jag sjuk, dels alldeles för sliten efter veckan som gått. Och det går ju fler tåg.

Från det ena till det andra - ett boktips till er som har barn. Kanske är det udda med ett boktips av det här slaget, men jag tycker verkligen boken var bra - i det sammanhang det är ämnat för. En av fröknarna på Fritids såg hur förtvivlade barnen var nu när Tusse dog, och hade igår med sig en bok hon undrade om jag ville låna: "Adjö, herr Muffin", skriven av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm.
Den handlar om hur det kan vara när ett älskat husdjur blir sjukt och dör - om saknad och tankar före och efter döden. Väldigt känsligt, sorgligt, vackert... och faktiskt glatt också! Jag lånade boken av fröken, och har ikväll läst för barnen, och jag vill starkt rekommendera den till er som har barn som av någon anledning konfronteras med döden.

Barnen både skrattade och grät, tankarna for förstås till Tusse. Albin har haft betydligt färre "Tusse-attacker" än Elin, men nu fick han en - och eftersom man då kunde relatera till saker i boken, blev det lite lättare.

Och några ord om våra nytillskott i familjen: Busan, den mörkgrå dvärghamstern, gör verkligen skäl för sitt namn - Gosan, den ljusgrå, likaså. Helt otroligt att två syskon kan vara så olika *s* De lättar upp barnens vardag, jag är så glad att de finns, att vi köpte dem. De gör att barnen tänker på roliga saker också, inte bara på de jobbiga. Och jag slipper vara duktig och klok och orka mer än vad jag egentligen kanske gör.
Nehej, kära läsare. Nu väntar badet på mig...

Så här står det på baksidan av boken:
En gång var herr Muffin ett ungt och starkt marsvin. Då kunde han bära och kånka på gurkor. Nu är han gammal, trött och grå. Han tänker på sitt liv och mumsar på en mandel. En onsdag får han plötsligt ont i magen...

Energi föder energi
heter det, och det är ju så sant som det är sagt. Men var kommer energin ifrån, då när man inte haft ett uns av den på länge och plötsligt vaknar en morgon, fylld av den?

Mitt liv har vänt. Helt klart. Har de senaste veckorna på det stora hela mått bra! Visst, tröttheten finns där och lurar hela tiden, virrigheten likaså... jag sover lite middag varje dag nu för tiden, behöver det - men allmänt har jag mått mycket bättre än på månader! Jag vill plötsligt göra saker igen, och får även saker gjorda lite då och då oxå.

Jag har ork, tid och lust att vara den mamma jag tycker jag vill vara mot mina barn - har börjat få tillbaks lite tålamod och tycker det är kul att göra saker med di sma. Jag har i övrigt bakat både bröd och bullar, pysslat och målat hemma, och samtidigt gjort lite planer för den närmsta framtiden, något jag inte gjort på länge.

Jag har bestämt att jag ska hänga med turlaget på jobbet ut och käka, ska ha hem lite folk den 25:e på prataskitochdrickavin-kväll. Vi ska ha tjejkväll hos en av mina kollegor i november, jag har tänkt gå. Min syster fyller 30 snart, och jag har nog tänkt gå på festen. Allt detta med förbehållet att jag stannar hemma om jag har en skruttdag eller inte orkar. Dagsformen får avgöra. Men jag har tackat ja för att jag vill och känner för det.

Jag har strosat på stan i helgen, ska göra det igen idag med mamma och syster... och det känns skönt. Jag känner mig glad, belåten, och för första gången sen jag brakade ihop att livet är rätt trevligt ändå!

Antar att jag kommer att få bakslag... men nu vet jag att jag kommer att nå toppen igen, så småningom (det är ingen brådska), och på kuppen bli en klokare variant av mitt forna jag.
Jag har en liten, liten gnista igen! I'm alive!