Man rannsakar sig själv när saker och ting händer.


OM min teori nu inte skulle stämma (i och för sig mycket otroligt), att det verkligen är så att Snuffes yngsta tycker att hon har det bättre hos sin mamma av andra skäl än vad jag skrev i föregående blogg - så måste jag ventilera följande.







I vår familj har vi (vad vi tycker) rimliga krav på våra barn - vad man bör göra och inte, hur man bör uppföra sig etc.







Det kan ju exempelvis inte vara orimligt att en tioåring



- ska hjälpa till med små göromål hemma, exempelvis plocka fram/bort efter maten, plocka i/ur diskmaskinen, gå ut med soppåsen, plocka undan nedfallna äpplen från träden- tar ansvar för de husdjur han/hon tjatat till sig- ska hålla ordning på sina saker och inte slänga grejor på golvet... ren tvätt läggs i lådor eller hängs upp, smutsig läggs i tvättkorgen- ska plocka bort saker han/hon plockar fram- ska visa medmänniskor respekt, även om man inte älskar varandra eller ens tycker om varandra- ska respektera andras åsikter, dvs inse att alla inte tycker likadant - och att det är okej- ska kunna låta bli att tjura ihop fullständigt när maten inte "passar", man säger inte att mat är äcklig (det är dock okej att TYCKA det)- ska vara utomhus varje dag och röra på sig, inte bara sitta framför tv/dator- ska klara av att underhålla sig själv med sina saker - och då UTAN tv/datorns hjälp- inte per automatik ska säga "nej" eller "det är tråkigt" innan man ens testat vad det nu vara månne- ska förstå att gör man inte vissa saker, följer vissa "regler", så blir det repressalier, exempelvis i form av indragen/minskad månadspeng, uteblivna nöjen eller något annat.







Som ni förstår är ovan sådant jag ständigt (åtminstone känns det så) tjatar om - och givetvis inte bara på Snuffes yngsta, om någon nu trodde det ;)
Krysset har själv inte mentaliteten/orken att leva efter detta, så man kan kanske inte begära att hon i sin tur ska begära det av sina barn - men inte är det orimliga krav..? Eller..?







För oss är det självklarheter...