I förrgår, på väg till skolan med barnen, åkte jag förbi några vägarbetare som jobbar med ledningsarbeten inne i stan.

Jag är alltid supernoga att åka långsamt förbi dessa "stackare", eftersom jag på alltför nära håll fått erfara vad det kan innebära med idiotkörningar förbi arbetsplatser. Det handlar om respekt.

Den här gången såg jag på håll att ingen var ute, att arbetarna satt i en av trailarna som stod uppställda på platsen. En av dem hängde ut med armen, såg ut att sitta skönt och dricka kaffe eller nåt.

Döm om min förvåning då jag åker förbi ovan nämnd trailer (och man) och får ögonkontakt med honom i samma stund som han, ilsket och med full kareta, ytterst medvetet, slänger iväg nåt hårt mot min bil?!

Det bara small till, och i samma stund vrålar lilleman i baksätet:

- Mamma, rutan gick sönder!!!!

Vände mig om, och nog tusan var där en spindel på vänster sidofönster bak?!

Det är rena turen att jag inte tvärbromsade i ren ilska, för bilarna bakom var många och låg tätt inpå. Det är också rena turen att jag inte i förskräckelsen körde av vägen, och på en fotgängare.

Jag var så arg att jag skakade, och det enda jag hade i tanken var hämnd, jag skulle minsann "sätta dit den jäveln".

Eftersom jag inte hade möjlighet att stanna, fortsatte jag mot skolan och ringde samtidigt jobbet och hörde om vi hade nån ledig patrull som kunde kolla regnummer åt mig, och kanske eventuellt även gå in och ta id på gubarna i trailern. Alla patruller var upptagna på en trafikolycka, så tyvärr kunde jag inte få den hjälpen.

Efter att ha släppt av barnen i skolan, åkte jag själv tillbaks och tog regnr, och hade ett kort ögonblick en fundering på att själv gå in i trailern och "kräva upprättelse" - tack och lov besinnade jag mig, det hade ju bara blivit otrevligt - mig sätter man sig inte på, punkt slut.

Väl framme vid jobbet kollade jag sprickan i rutan, vilket tack och lov visade sig inte vara nån spricka, utan bara nåt som såg ut som en krossad krita, och gick att gnugga bort (även om det satt ordentligt fast)?!

Fortfarande skakande av ilska, gick jag upp på jobbet och loggade in, letade reda på telefonnumret till aktuellt företag och ringde upp VD:n.

Så arg han blev?! ;o)

"Helt oförsvarligt" och "det var det värsta han hört" var några av orden. Han skulle själv se till att ansvarig på plats skulle höra av sig till mig, och han uppmanade mig också att noga kolla över bilen, så det inte fanns några skador. (Hade det tagit plåten/lacken hade det garanterat varit både buckor och repor, men så var det tack och lov inte).

Någon timme senare ringde ansvarig arbetsledare, lika förskräckt och arg som chefen, och meddelade att de gubbar som jobbat på morgonen sov nu, men att han personligen skulle prata med dem sen, och återkomma till mig dagen efter. Han sade också att "nån godtagbar ursäkt finns såklart inte, men de måste ju få försöka".

Igår satt jag också på jobbet, men hade mängder att göra, då det två gånger om ringde från okänt nummer på min mobil - jag kunde inte svara. Fick ett mobilmeddelande från arbetaren som kastat något på bilen, där han med svansen mellan benen bad så mycket om ursäkt och förklarade sig med att han varit "arg på allt och alla, och att jag råkat komma ivägen".  Ville jag något mer, kunde jag nå honom på ett visst mobilnummer.

Efter jobbet igår åkte jag ner till mams & paps, där syrran och lille Neo också befann sig. Jag och mamma tog Neo på en långpromenad (tre timmar, sååå skönt!) så att syrran fick sova lite, och lagom till vi kom hem ringde min mobil igen - det var arbetsledaren från "dagen innan", som ringde och ville höra att den skyldige verkligen ringt upp mig.

Det visade sig att det var två sockerbitar som sulats iväg mot min bil - arbetaren hade inte försökt slingra sig på något sätt, berättade han, utan samma förklaring hade lämnats även till arbetsledaren.

Arbetsledaren sade att han gjort fullständigt klart för arbetaren, att om något liknande hände igen så skulle han få foten, utan pardon.

Kanske borde han även söka hjälp mot sitt humör?

Snacka om dålig reklam för det stackars företaget, vars namn stod med stora bokstäver över hela trailern..?

Nu slutade det hela lyckligt. Bilen, som jag nu haft en vecka, är fortfarande hel. Men man kan inte låta bli att tänka på vad en sån här "liten" grej skulle kunnat innebära.

Och orden jag vrålade när sonen skrek att rutan var trasig är icke tryckbara.

Jag har köpt ny bil, och jag är riktigt förälskad i den!

En Fiesta, årsmodell '03 (nästan '04, faktiskt) som bara gått 3.400 mil - ett riktigt kap! Det är ju inte fel att få tag i en lågmilare för en pendlare som mig, som kör 3000 mil om året...

Färgen är odefinierbar, men kallas "Coppar" (eller ljusbrun, som det står i registreringsbeviset *s*) och ni anar inte hur snygg den är mot höstträdens löv?!

Får nog byta bil igen i vår, så att allt matchar.

Skämt åsido, bilen känns helrätt, trots att det bara är en tredörrars. Det är en rymlig liten bil - "världens minsta stora bil" - som vi utan tvekan kan åka både långt och länge i utan att må illa.

För att riktigt förstå min glädje, måste jag berätta att jag köpte ny bil i våras, en Suzuki, som dock aldrig blev bra. Den hade ett par fel som bilhandlaren lovade att fixa till, men aldrig klarade av att fixa. Ganska snart stod det klart att bilfirman skulle få ta den tillbaks, och sedan dess har jag bara väntat på ett lämpligt objekt, i rätt prisklass. Nu fick jag i och för sig lägga till 27.000 mot vad jag gav för Suzukin, men det var det ta mig tusan värt. Nu har jag en riktig bil, och faktiskt bättre ekonomi också ;o)

Passade på att lägga om lånen, nämligen, och bakade ihop mitt pluggerilån med billånet - och fick hälften så hög ränta som jag haft innan.

Dyrare/bättre bil = bättre ekonomi. Inte en ekvation som vanligtvis går ihop, eller..?

Birdie *nöjd* 

Som sagt, de senaste veckorna har varit ganska uppbokade, men mest av positiva saker... förvisso har jag jobbat massor, men även hunnit roa mig en hel del. Undrar just när orken ska ta slut? *s*

Funderade på om jag skulle göra en mastodontblogg av det här, eller flera mindre - väljer det senare. *ler*

Först och främst, och viktigast och störst, är förstås att min "lille" son fyllt år.  Den 28:e blev han 10 år, och vi firade här hemma med familjen med köpt, cool, specialbeställd motivtårta (som jag skulle lagt in en bild på... men pga ett fel på minneskortet i kameran har vi inte EN enda bild från födelsedagen :o( ... SysterYster, hjälp mig, ni tog ju oxå kort), mängder av presenter och myspys. Han var helnöjd, lillsnutten, och nyklippt och fin dagen till ära.

Jag lyckades, nästintill med mordhot, att få honom att gå till frisören. Han hade ju bestämt sig för att "spara till långt hår" (huuuuu!!!) eftersom bästa kompisen gjort det. Men som sagt, jag lyckades till sist.

En cool, lite spretig frisyr, blev det - med mängder av vax i. 

Sååå söt, och såååå underbar kille!

Härnäst väntar fest med kompisarna. Det lär bli... röj. ;)

  *igen, och lite i efterskott* 

Uj, jag har inte skrivit på många dagar nu... det betyder inte att inget hänt, utan förstås tvärtom. Ett IRL-liv är sällan fel att ha. :o)

Nästan uteslutande har det handlat om positiva saker de senaste veckorna, men igår fick jag dock bli ordentligt ilsk... har dock fått en hel drös med ursäkter, och förväntar mig en till idag, så nu känns det bra. *flina*

Sitter på jobbet och smygsurfar nu, så den långa rapporten får komma sen.

Ha det gott så länge!