Det som de flesta tjejer jag känner gjort i måååånga års tid, men som aldrig någonsin tilltalat mig att göra (även om jag längtat efter det av bekvämlighetsskäl).
En sak säger jag bara: jag gör ALDRIG om det. Aldrig nånsin! Vad för något, undrar du?
Vaxat benen!

För det första ska håret växa ut MINST fem millimeter.
Jag, som är van att rakarakaraka och vara len som en bebis, fick plötsligt låta håret växa ut. Det var taggigt, det kliade - och var skitjobbigt?

För det andra hade håret växt ut EXAKT sju millimeter när det väl var dags... om man bortser från de hår som växer långsammare och bara var två millimeter - och som därmed inte följde med i den tortyrliknande behandlingen - och än idag finns kvar.


För det tredje gjorde det jävulusiskt ont. Så ont att jag NÄSTAN inte stod ut, faktiskt, och då tycker jag ändå att jag är ganska smärttålig? Tårarna trängde faktiskt under ögonlocken då den söta hudterapeuten höll på längst ner på vaderna, nästan vid fotknölarna... *urk*
40 minuters ren och skär plåga var det. Jag har hellre krystvärkar de där 40 minutrarna (jo, ärligt), det får man ju ändå nåt bra för?

Efteråt kände jag bara att de 360 spänn det kostade var totalt bortkastade. Fjutthåren satt ju ÄNDÅ kvar??? Meningen var ju att jag skulle vara slät och fin i någon månad, minst?
Nä, tacka vet jag RAKHYVELN!

Kommer aldrig mer att göra om det , och kommer heller aldrig mer att klaga på att jag måste raka benen nästan varje dag. Jag kommer att vara LE när jag gör det.
Så det så.  

Har skrivklåda, men inget ordentligt vill liksom komma ut.
Har haft en lite tuff dag idag - psykiskt sett.

Jag mår verkligen inte bra när folk runtomkring mig bara faller...

Kompisen jag delar häst med (tillika kompisen som lyckades gå och bli utbränd här i våras, och som pricken över i åkte på en läskigt allvarlig hjärtinfarkt, 45 år gammal) har varit tillbaks och jobbat 25% ett par månader, men idag var det stopp igen.
Hennes kropp sa LÅT BLI, STANNA UPP, SLUUUUTA åt henne - så nu är hon helt sjukskriven igen, och med en kärlkramp som inte är av denna värld.
Hon var helt slut, och sååå himla ledsen, stackarn. Vad mer kan man göra än att bara lyssna och finnas till i såna lägen (och mocka båda boxarna i morgon, såklart)? *olycklig*

Dessutom har en av mina favoritkollegor varit borta från jobbet ett par veckor nu, med en massa hyschhysch runtomkring - vi har inte fått några besked om vad problemet är, men har "å det bestämdaste" blivit avrådda att ens ringa henne. Givetvis cirkulerar det en massa rykten i det läget, så idag bestämde jag mig helt sonika för att slå henne en signal ändå. Vi är ju trots allt rätt tighta på jobbet, hon och jag?
Jag fick prata med henne "bara för att jag var jag", sa hennes son - alla andra var blockade, på hennes eget initiativ.
Men hon var ju inte... HON!?!
Hennes röst var hennes, men hennes sätt var det inte. Det var nån arg jäkla person där i andra änden, som ena sekunden svor som en borstspindel om allt och alla, och i nästa talade om hur mycket hon älskade mig och respekterade mig. Det var en person som talade osammanhängande om allt och inget, som blandade verklighet med fantasi - och som plötsligt, mitt i en mening, avslutade samtalet med att säga "pusspuss, hejdå" och lägga på luren.

Personlighetsklyvning är nog milt uttryckt, faktiskt.

Jag har ännu inte lyckats sortera i hjärnan vad som hände, vad som sas och vad det kan innebära. Men att hon på något vis åkt på en psykisk smäll är ju rätt uppenbart.
Hon är 53, och har varit med om mycket. För mycket. Alldeles för mycket. Så egentligen är det kanske inte så konstigt. Jag hoppas bara det fixar sig för henne, och det snart...

Och här går jag och ynkar mig över lite förkylningar och magbaciller?! Jag borde SKÄMMAS!  

MSN-konversation nyss:

Ricky säger:
*pussar massor*
Jag vill hem och mura badkar...tror jag ska smita på "kundbesök" vid 16-tiden. ;)

Birdie säger:
Tycker jag du gör rätt i. Men... med din jäkla kropp??? (Som jag för övrigt bara älskar ;)) Och apropå det har jag dagbokat på QS idag. *frustrerad* Det känns som att jag AAAALDRIG får bli sambo (sa hon som en barnrumpa)

Ricky säger:
Jo. Och vaddå int esambo? Säg upp lägenheten dårå.
Och sätt lite PRESS på mig. ;)

Birdie säger:
=)
Men... jamen du har ju OOOOONT?!?!!

Ricky säger:
Teater ;)

Birdie säger:
Tss. Tror jag inte, när kroppen ser ut som ett S. Eller ett Z. Valfritt ;)

Ricky säger:
Du veeeeet ju inte hur du ska göra. ;)

Birdie säger:
Hur ska jag göra då?

Ricky säger:
Säg upp lägenheten så är det väl bara att flytta ut om 3 månader?
eller?

Birdie säger:
Ja. Men har vi ett BADRUM då... har barnen plats?

Ricky säger:
Det måste väl lösas?

[Och här emellan följde lite annat... och några minuter senare:]

Birdie säger:
Dåså. Säger upp. NU, idag. Basåruvet. Och då finns det ingen återvändo.

Ricky säger:
*Brrrr*

Birdie säger:
:(

Ricky säger:
;) ;) ;)

Birdie säger:
BLir ju OROLIG, jue...

Ricky säger:
Fjant.

Birdie säger:
Tvivlar du?

Ricky säger:
Inte ett dugg!!! (k)

Birdie säger:
Dåså =) Då sätter vi fart.

Ricky säger:
Ajaaa, min fart duger väl? :P

Birdie säger:
*eh*(no comments)

//Birdie - med uppsagd lägenhet =) !!!!

Till Dig däruppe:

Nu har han gått i två månader med sin jädra ishias och annat trams, Älskling R - och då kan man inte bygga, riva, slita eller renovera särskilt effektivt.
Jag tycker så SYND om honom - både för att han har ont och för att han blir frustrerad över att inget kunna göra. Och samtidigt blir jag själv otroligt frustrerad över att inget händer...

När i håvete ska vi kunna jobba med Kojslottet så det blir inflyttningsklart..? Nu har ju jag oxå plötsligt fått problem med ryggen? Vi tycker det är KUL att fixa och dona. Vi vill bli klara, varför får vi inte bli det..? Måste du sätta käppar i hjulen?
Det känns som att vi ALDRIG kommer att bli färdiga så att vi kan flytta... (sa hon som en barnrumpa).

I juni blir det ett år sen vi bestämde att vi skulle flytta ihop. Vi "skulle bara" först. Siktet var från början inställt på juletid, sen till sommaren. Nu vete sjutton.
Lillebror skulle komma och dra elen åt oss nästa helg, men eftersom vi inte hunnit så långt som krävs, så sket det sig.

Solen värmer min tomma balkong. Jag kan inte utnyttja eller ens njuta av det, på grund av att mina utemöbler för länge sedan flyttat till Kojslottet. Jag skulle ju "snart" följa dem?

Väggarna i lägenheten anfaller, jag vill härifrån!
It sucks!!!

Kan Du börja med att göra R hel och frisk, please, så vi åtminstone har en ärlig chans att hinna... om inte till sommaren, så åtminstone UNDER den?

Jag blir varm

av mina barn, av att känna hur förutsättningslöst jag älskar dem, och känna att de älskar mig precis lika mycket tillbaks. Känslan av stolthet är enorm, ibland överväldigande, när jag ser hur bra jag trots allt lyckats - de är underbara, busiga, kloka... och söta.
De gånger jag får rå om dem som man gjorde när de var små; när de kröp intill och kurade, pussade och kramade, är jag nästan lyrisk. De är inte snåla med goseriet, men det blir mer och mer sällan, precis som det väl ska vara - de ska bli mer och mer självständiga.

Jag blir varm av hans närhet - när allt han säger, gör och är liksom andas orden "jag älskar dig", och är riktat till mig. Det är svårt att inte njuta då.
Jag tror... på fullaste allvar, att jag den här gången funnit den man jag ska dela resten av mitt liv med. Med honom kom den saknade pusselbiten, livet blev komplett.

Jag blir varm av min syster & mor och far, som alltid finns där - i vått och torrt. Jag hade inte klarat en dag utan min familj? En uppväxt fylld av kärlek, värme, omtanke, humor och klokhet - precis en sån jag vill ge mina barn - har jag fått av dem.
Får man bara uppleva hälften av det vi fått under barn- och ungdomsåren, så ska man nog ändå vara nöjd.
Och några särskilda ord om lillasyster: att någon, som gått igenom det hon gjort, ändå alltid gått segrande ur allt, till kropp och själ - det är beundransvärt. Jag beundrar hennes styrka och gnista.
Som vår kära far sa häromveckan: "Ni har inte bara ärvt det heta temperamentet, ni har ärvt vårt jävlar anamma också". Det tackar vi för!

Fasen vad jag älskar!!! Obeskrivligt mycket, ibland nästan otäckt mycket. Jag är sårbar... beroende... på ett eller annat sätt.


Jag blir kall

av orättvisor och oärlighet, av människor vars ögon inte ler när munnen gör det.
Folk som inte står för det de säger och det de gör, utan skyfflar över ansvaret på andra, gör mig också kall. Jag älskar när de får precis det de förtjänar - när de avslöjar sig själva genom sin dumhet. Jag är grymt skadeglad, och skäms faktiskt inte för det heller.

Iskall blir jag av tanken på den man som sånär förstörde min systers liv, den som gjorde att hennes återhämtning från utbrändheten tog dubbelt så lång tid. Ett tag tog han glädjen, tryggheten och på ett sätt även friheten ifrån henne och gav henne en rejäl dos skräck och osäkerhet som utbyte. Jag önskar honom six feet under - ärligt. Fortfarande.
Även om hon gått segrande ur det på alla sätt och vis, så lever känslan av det som hände kvar.
Jag har aldrig så innerligt hatat en annan människa förr, och jag lärde mig mycket om mig själv då - blev nästan rädd för mina egna, primitiva tankar och känslor. Men det var "naturligt", fick jag lära mig.

Jag blir likaså iskall av de människor, som för över sina egna sjuka tankar och misslyckanden på sina barn - och därmed ger dem ångest och dåligt samvete. De ligger väldigt långt ner på min sympatilista. Vill de inte att barnen ska må bra här i livet?
Förstår inte egoismen.
Det här är något jag emellanåt ser tydligt i min närhet, och vill därför hänvisa till en dikt av Sandro Key-Åberg:


Små barn ska njutas
omsorgsullt och långsamt
utan hafs och brådska,
när dom är som mognast,
fulla utav saft och sötma!
.....
Små barn ska njutas
frikostigt och utan ängslan
så att dom riktigt känner
att dom är till lust
och bästa rätten
på livets knappa bord!


Tänk, så bra(?) det vore om man var tvungen att ta körkort, eller bli godkänd av socialstyrelsen, för att få bli förälder?
Så många barn som är oönskade här i världen, samtidigt som så många är ofrivilligt barnlösa. Var är rättvisan?

Och man kan byta ut orden "små barn" mot "människan" i den där dikten... det blir rätt bra så också.

tankar...

Det jag tänkte skriva om nu, har förvisso löst sig, men jag fick mig ändå en tankeställare... rätta mig om ni tror att mina slutsatser är fel, eller om ni har något klokt att tillägga.

Det blir rätt långt... men det är fritt val att läsa ;)

Älskling bor 3 mil utanför Linköping, i 'Kojslottet' som jag ju skrivit om förut, och det är dit vi tänkt flytta så snart vi renoverat klart. Badrummet är på G, sen ska barnens rum fixas till... men SEN..!

EN nackdel finns i och med denna flytt, och det är att barnen ska fortsätta sin skolgång här i stan, vilket innebär att jag & Älskling får stå för åkandet. Båda jobbar inne i Linköping, så det ska ordna sig.

Barnens far och jag har för länge sedan gjort upp, att den som ev. flyttar så det blir mindre smidigt, får stå för det osmidiga. Dessutom vore det inte rätt att dra upp även DE rötterna, speciellt som allt funkar så bra.

Barnen älskar att vara i Kojslottet, allt har funkat kanon från första början mellan oss alla sex, så när jag frågade barnen om de kunde tänka sig att flytta dit, så var svaret ett rungande och glatt "ja". Efter det har vi fortsatt planeringen av ihopflytt, vi jobbar på...

Barnen har själva pratat massor om "när vi flyttar till Kojslottet blir det si och så, och då ska vi göra det och det" - i positiva ord, vilket gjort mig själaglad.

Nu i helgen var Älsklings yngsta magsjuk från fredag - lördag, men igår åkte vi ändå ut. Det bjöds på våfflor, barnen lekte massor, skrattade och hade kul (som vanligt). Vid 20-hugget var det läggdags för de små, jag gick upp och nattade dem.

Plötsligt säger Albin:

- Jag vill åka hem. Jag vill åka heeeeeeeem! Å så började han gråta förtvivlat, det gick inte att hejda honom. Han hade riktig panik. Jag blev helförvirrad och undrade vad som hänt, och fick inget svar egentligen, mer än att det var otäckt, han kunde inte sova, han ville heeeeeem och INTE flytta till nåt Kojslott alls.

Så kände jag att han var het som en kamin, och förstod att han nog hade feber. Vi pratade lite, han "gick med på" att han hade feber och att det var därför han var ledsen, och till sist somnade han i vår säng - efter ett löfte från mig att vi skulle prata ordentligt idag om allting. För han stod ändå på sig och sa att han INTE ville flytta.

Resterande del av kvällen igår tillbringade jag i TV-soffan, i någon form av dvala - jag var skitledsen, tänkte på vad han sagt, och funderade på ifall det var hans innersta tankar och känslor som kom fram?

VAD GÖR JAG IFALL DET VISAR SIG ATT ALBIN VERKLIGEN INTE VILL FLYTTA?
KOMMER JAG ATT GÖRA HONOM OLYCKLIG OM JAG "TVINGAR" HONOM..? FÖRSTÖR JAG HANS ALLTID SÅ GLADA OCH NÖJDA JAG?
KAN JAG SKIPPA ALLT JAG VILL, BARA FÖR ATT JAG RÅKAR VARA SKILD, OCH BARNENS FAR BOR I LINKÖPING?
JAG ÄLSKAR MIN POJKVÄN, MEN BARNEN MÅSTE JU GÅ FÖRE..?
ÄR DET HÄR BARA ETT "NORMALT" 6-ÅRSINFALL? HAN HAR JU TROTS ALLT ALLTID ÄLSKAT ALL TID VI TILLBRINGAT DÄRUTE? VILL ALLTID ÅKA DIT ETC.

Jag fick - kort sagt - ångest och panikkänslor. Fast jag lyckades häva dem, och med hjälp av Älskling försvann till slut samtliga ångestkänslor... jag somnade gott, men sent, och vaknade ute i Kojslottet vid 6 i morse, av en envis väckarklocka.

Väckte barnen, ingen feber längre, så vi beslutade att det fick bli skoldag trots allt, alla var dessutom pigga, busiga och glada! En lugn och skön frukost intogs, innan vi åkte in mot stan - och skolan. Resan innebar mycket prat och skratt - livet var som det skulle vara...

Efter skolan idag har han haft en kompis med sig hem, och när kompisen åkte hem sa Albin plötsligt att han "mår bättre idag".

Och nu ikväll har jag och Albin suttit och pratat om det jag lovade igår kväll, medan han ritade en buss (och frågade om motorn sitter fram eller bak?)

Jag frågade honom vad som gjort honom så ledsen igår kväll, och sa att om han inte berättar, så kan jag ju inte hjälpa? Först visste han inte, men jag föreslog att vi kunde prata om vad som är bra här hemma i lägenheten och skriva det på en lapp. Och vad som är dåligt.

Sen gjorde vi samma sak om Kojslottet. Albin upptäckte själv att det mesta som var riktigt bra hamnade på Kojslottets "bra-sida". Den listan var mycket längre än alla andra listor. Några "dåliga" saker fanns förstås oxå, men inget som inte kommer att åtgärdas innan (eller när) vi flyttar dit. Listorna gjorde susen. Ni kan ju gissa min lättnad, när Albin plötsligt vände sig mot mig och sa:

- Mamma, det kommer att bli jättebra att bo där. Men jag vill inte vara ensam hemma när vi bor där.

Kloka, älskade barn. *stenen föll från hjärtat*

Jag & barnen är hemma i stan ikväll, de ska och julpyssla hos sina kusiner i morgon, så vi åker inte ut till Kojslottet förrän i morgon kväll (där övriga tre medlemmar i familjen Grus är).

Barnen har somnat efter vår underbara myskväll. Det är tomt. Tyst. Jag känner mig sårbar, ynklig, rastlös och FRUKTANSVÄRT ensam?! Annars kan det minsann gå både dagar och kvällar när jag verkligen NJUTER av att vara ensam, men det ska vara på mina egna villkor, när JAG vill och behöver det.
Så här har det ofta varit, de kvällar när han med stort H inte varit på samma ställe som jag. Jag känner mig HALV utan honom. Något fattas mig. Hans närvaro.

Jag, som alltid klarat mig själv, kunnat roa mig själv de gånger jag inte haft någon i närheten, aldrig varit beroende av någon annan etc... vad har hänt?

Jag har aldrig någonsin känt så här (otäckt nog, eftersom jag trots allt älskat en annan man såpass mycket att jag både gifte mig och skaffade barn med honom?) Men DET HÄR har jag som sagt aldrig känt..?
Varifrån kommer en sån här stark känsla, att man är "halv", att något verkligen fattas..? Har jag aldrig älskat på riktigt förut?

Julhandlat med myssyster idag, har haft en superhärlig dag, men är nu helt slut. Håller på att tappa upp badvatten, det känns att man behöver värma sig, det blåser kallt, lite isiga vindar.

Julhandlat, förresten... det blev mest saker till mig själv..! Julklapp till mams & paps och till pojkvän blev det, men i övrigt bara klappar till mig själv. Barnens är redan klara, och det är skönt. Det är inte min favoritsysselsättning att ränna i leksaksaffärer, ärligt talat.

För att börja lite mer från början så var jag & Älskling ute och åt lite enkel mat igår, och gick sen på bio (såg "Smala Sussie" - genomtänkt, galen film, klart sevärd, passar oss som är uppvuxna på mindre orter, mycket igenkänningssituationer, men filmen behöver inte ses på bio - video räcker) - och sen strosade vi lite på stan på nattakröken, kollade folk - och skyltfönster.

Älskling såg den först - klänningen. Han utbrast i nån blandning av suck och stön och sa att "den skulle jag vilja se dig i"... och jag gillade den oxå!

Det var en kortkort, festlig klänning i halvglansigt svart tyg, med halterneck - skitfrän, och inte alltför dyr heller.
Så idag ramlade jag av en händelse in i den där affären, jag provade - och köpte! Den är sååå snygg till höga stövlar, och funkar även att ha jeans under - de gånger man inte känner för att bara ha stay-ups till ;o)
Det var nr 1. Och i och med att jag köpte den där klänningen, så återuppstod ett problem jag länge haft... bh som funkar till halterneckkragar... Såna utan axelband funkar inte på mig. Min byst... ne, det funkar helt enkelt inte. Såna med siliconband har jag, men banden syns ju lik förbaskat..?!

En kompis till mig är helfrälst på såna där siliconinlägg man tejpar fast under brösten och tycker de är skitbra - man slipper bh, med andra ord en bra-ha-sak för oss som inte kan vara utan stödet och ändå vill ha kläder där bh inte passar under... Så idag tittade jag mer ingående på ett par såna också - testade - och köpte! Nr 2 till mig själv, alltså.

Tänkte jag skulle hoppa i hela kitet nu, och se om det blir bra! *hoppas verkligen det, för de där siliconkuddana var fasen inte gratis...*

Damen i affären sa att "ja, de är bra, det är ju Rolls Royce-varianten av sin sort" ;o)

Nåja. Prova först, sen skutta ner i badet och njuta av nya duschcremen och schampot (oxå inhandlat idag) och sen åka ut till Kojslottet... kakla lite och mysa massor.

Har fått order om att fixa med mat och värmeljus - båda sakerna var visst i princip slut därute ;o) Och vägarna var för övrigt torra idag, trots snön - så jag törs nog köra, med skapligt gott samvete. Och jag har bett Älskling plocka fram verktygen, så de finns tills i morgon. Då ska här bytas däck.