:(

Här var vi tyvärr bland de första på plats, jag och min snart 13-åriga dotter.

Vi slapp tack och lov se själva händelsen, men kom sekundrarna senare, lagom för att se föraren hjälpas ur bilen.

Jag och dottern ringde SOS (annorlunda för mig, som normalt tar emot dylika samtal), har suttit med chockad bilförare, suttit med/kollat status för den fastklämda/medvetslöse mannen (hoppas han överlever, mycket tveksamt...), letat filtar, fixat med varningstrianglar och försökt prata med den stackars chockade långtradarchauffören.

Uppenbarligen har bilen kört rakt ut i korsningen och in i sidan på långtradaren - mellan dragbilen och släpet - fastnat under och sedan slungats iväg :(

Man blir lite tagen efter sånt här, och jag inser att tiden går låååångsamt ute på en olycksplats.

Men jag är imponerand av hur bra det ändå fungerade bland oss "amatörer" ute på plats, innan proffsen kom och tog vid. En undersköterska var också en av de första på plats, tack och lov, och med SOS vägledning gjorde vi allt vi kunde - och allt vi skulle.

Jag och dottern mår väl, men tankarna irrar ju hela tiden till de stackars inblandade.

Såna här dagar klarar man sig utan... men jag är så imponerad av dotterns insats!

En småländsk sjö...

Plitvice, Kroatien

En vacker höstkväll... (favorit i repris här i bloggen)

Utsikten hemifrån en kall decembermorgon

En tass på en varm sten

Fyra tassar och solbrända ben

Sen kväll på sjön Åsunden

-

30 grader kallt, en januaridag vid Västerdalälven

Min barndoms favoritutsikt: från toppen av Byråsen, Malung by night.

Vackra hästar, vackra färger

//Birdie *gluttat i fotoalbum*

I fredags åkte jag & Älskling (funderar på varför jag inte kallar honom Snuffe här, som jag gör överallt annars..?) till Krakow - kom hem igår kväll (och då väntade ett MMS från Sofies Craffe på oss, som gjorde att vi blev ståendes med ett sånt där fånigt leende på läpparna och var tvungna att skåla lite, även igår).

Nåväl. Till Krakow, undar ni - varför åker man till Krakow?

Åh, det finns många skäl, och jag rekommenderar verkligen en tripp dit.

Vi hade åtminstone fyra starka skäl:

För det första att vi för några år sedan lärde känna en polack från just Krakow, som högljutt deklarerade att "har ni inte varit i Krakow har ni inte varit i Polen", och "det är den vackraste staden i Europa".

Att det åtminstone är en av de vackraste, måste jag hålla med om. Ren och fin, mycket att se... gammalt blandat med nytt på ett fantastiskt vackert sätt. Mycket god mat & helt okej öl, mycket underhållning på gator och torg (till och med en utställning av gamla Trabanter, till Snuffes stora glädje) ;o),

Vår andra anledning var att vi ville besöka Auschwitz. Det besöket kräver sin egen dagbok, och kommer när jag hunnit samla tankarna/känslorna ordentligt... det var mäktigt, fruktansvärt påfrestande och otroligt intressant. 1,5 miljoner människor är dokumenterade som döda i koncentrationslägren i Auschwitz-Birkenau.

Hur många de egentligen är, får vi aldrig veta, eftersom vi bara vet om en bråkdel... nazisterna har förstört i princip alla bevis.

Det lilla vi de facto vet om, är ändå åtminstone mig övermäktigt... 

Usch. *skakar av mig*

Det tredje skälet var de fantastiska Saltgruvorna i Wieliczka. Efter att ha gått de 380 trappstegen ner i gruvan, väntade en "show" med skulpturer och ljusspel i denna vackra gruva... plus en konsert i en av "kyrksalarna" där nere. Snadka om akustik! Helt otroligt...

Köpte med oss en saltlampa hem som minne. Passar perfekt i vår nya hall.

Det fjärde skälet var förstås att vi ville/behövde komma iväg och ta hand om varandra lite, vilket vi gjort ordentligt.

I och med att själva resan blev så billig (1000 spänn t.o.r med flyg och 1000 spänn för hotellet, 3 nätter - för oss båda) har vi med gott samvete kunnat unna oss både god mat & dryck - och allt annat som vi velat ha/göra.

Visserligen hamnade vi på ett hotell där vi fick bädda själva när vi kom, gå till receptionen och hämta både toapapper och handdukar *s*, så standarden där var väl inte den bästa. Världens hemskaste säng har vi sovit i, men sovit har vi. Oxå. ;o) Man fick även plocka fram sin egen frukost ur lådor och kylskåp i ett "kök" på hotellet. *s*

Nåja. Vi har hunnit med att shoppa och allmänt strosa runt på stan, smaka oss igenom stan skulle man kunna säga, tagit femhundra kort och fått ordentligt ont i fötter/ben av allt gående, åkt en hemsk transferbuss från/till flyget nere i Krakow (snacka om träsmak i baken...) vilket för övrigt var förenat med livsfara - de kör som dårar, de där chaufförerna.

Mysigt har vi haft det. Och omtumlande. Återkommer...

 <(>

  ][ . . . . //Birdie *nöjd*

Jag blir så trött på mig själv...

Är det något jag ogillar är då jag gör "komprimerade arbetspass", med bara 8 timmar mellan. Som ikväll/i morgon.

På jobbets kvällspass byter vi av varandra mellan halv elva och elva - alla kan inte logga ur samtidigt, så man får "vänta ut" varandra. 

Idag kom jag inte iväg från jobbet förrän klockan var 23, och måste åka hemifrån vid 6 i morgon bitti för att hinna till jobbet i tid (byter då av nattskiftet någon gång mellan halv sju och sju).

Man är lite uppe i varv när man kommer hem efter ett hektiskt pass, så det är inte bara att lägga sig och sova med en gång. Varvar ofta ner nån timme, minst. Och... är det nåt jag är beroende av så är det min sömn - jag funkar inte utan "mina timmar" - helst åtta.

Det är helt enkelt så att någon planerat jävligt illa. Den någon är jag.

Vi har periodplanering på jobbet, var och en planerar sin egen tid på det stora hela. Givetvis får man pussla och byta så det går ihop sig, men i grund och botten bestämmer man själv.

Undrar när någon [läs: jag själv] ska fatta att det här inte funkar och säga när jag sitter och planerar? Varje period händer det åtminstone några gånger?

//Birdie *trött i förväg*

Jopp, så har man då varit på en Ålandskryss igen - denna gång med jobbet, söndag-måndag.

Tänk dig själv, 1000 (mer eller mindre) onyktra konstaplar på samma ställe, på samma gång? *s*

RIKTIGT skoj hade vi i alla fall, men tyvärr kan jag inte dela med mig av bildbevis, eftersom kameror var bannlysta denna resa. *flina*

ETT kort tog jag, och det fick Annelicious per MMS samma natt (med fotoobjektets tillåtelse och tillhörande sötsnuskiga kommentarer, förstås). Filmade även en gammal kompis till pappa, som därmed fick en hälsning framförd.

Allt annat som eventuellt visas i fotoform är i alla fall JAG oskyldig till ;)

Träffade flera gamla kompisar som jag inte sett på år, och minst en av dem önskar jag att jag hunnit prata betydligt mycket mer med... vi kanske kan ses snart ändå, J?!

Fick förstås ett par nya bekantskaper också - det blev rätt sent och Birdie drack minsann både mängder av Whiskey och flera Gammeldansk (vem i hundan lyckades få i mig dylikt egentligen?! *avsky Gammeldansk*), och åt god/mycket mat.

Livsnjutaren Steffo Thörnqvist jobbade i baren, hela Efterlyst-ensemblen partajade (puss på sig, webmastern och producenten) - vissa av kollegorna fick nya öknamn och en och annan hamnade såklart inte där de borde hamnat. Märkligt. Själv har jag då aldrig ens varit SUGEN på att krypa ner i fel säng..?!

Dagen efter mådde jag betydligt bättre än jag förtjänade, och gick på föreläsningar och shoppade ny, underbar, aftershave åt Älskling, ny mascara åt mig själv och andra presenter åt barnen.

Shoppade ingen sprit *ler*, men godis. ;o)

Var hemma sent på måndagkvällen, och har varit helt slut ända tills idag.

Man börjar helt klart bli gammal. *s*

Mer än så här är jag inte tillåten att berätta. My lips are sealed. ;o)

Sammanfattningsvis var det i alla fall BUSKUL. Det lär bli en resa även nästa år (eller hur, bubbelbadande M - du tjuvläser, eller hur? ;o))

Birdie *måtto: de kollegor som inte följde med, får inget veta*

I förrgår, på väg till skolan med barnen, åkte jag förbi några vägarbetare som jobbar med ledningsarbeten inne i stan.

Jag är alltid supernoga att åka långsamt förbi dessa "stackare", eftersom jag på alltför nära håll fått erfara vad det kan innebära med idiotkörningar förbi arbetsplatser. Det handlar om respekt.

Den här gången såg jag på håll att ingen var ute, att arbetarna satt i en av trailarna som stod uppställda på platsen. En av dem hängde ut med armen, såg ut att sitta skönt och dricka kaffe eller nåt.

Döm om min förvåning då jag åker förbi ovan nämnd trailer (och man) och får ögonkontakt med honom i samma stund som han, ilsket och med full kareta, ytterst medvetet, slänger iväg nåt hårt mot min bil?!

Det bara small till, och i samma stund vrålar lilleman i baksätet:

- Mamma, rutan gick sönder!!!!

Vände mig om, och nog tusan var där en spindel på vänster sidofönster bak?!

Det är rena turen att jag inte tvärbromsade i ren ilska, för bilarna bakom var många och låg tätt inpå. Det är också rena turen att jag inte i förskräckelsen körde av vägen, och på en fotgängare.

Jag var så arg att jag skakade, och det enda jag hade i tanken var hämnd, jag skulle minsann "sätta dit den jäveln".

Eftersom jag inte hade möjlighet att stanna, fortsatte jag mot skolan och ringde samtidigt jobbet och hörde om vi hade nån ledig patrull som kunde kolla regnummer åt mig, och kanske eventuellt även gå in och ta id på gubarna i trailern. Alla patruller var upptagna på en trafikolycka, så tyvärr kunde jag inte få den hjälpen.

Efter att ha släppt av barnen i skolan, åkte jag själv tillbaks och tog regnr, och hade ett kort ögonblick en fundering på att själv gå in i trailern och "kräva upprättelse" - tack och lov besinnade jag mig, det hade ju bara blivit otrevligt - mig sätter man sig inte på, punkt slut.

Väl framme vid jobbet kollade jag sprickan i rutan, vilket tack och lov visade sig inte vara nån spricka, utan bara nåt som såg ut som en krossad krita, och gick att gnugga bort (även om det satt ordentligt fast)?!

Fortfarande skakande av ilska, gick jag upp på jobbet och loggade in, letade reda på telefonnumret till aktuellt företag och ringde upp VD:n.

Så arg han blev?! ;o)

"Helt oförsvarligt" och "det var det värsta han hört" var några av orden. Han skulle själv se till att ansvarig på plats skulle höra av sig till mig, och han uppmanade mig också att noga kolla över bilen, så det inte fanns några skador. (Hade det tagit plåten/lacken hade det garanterat varit både buckor och repor, men så var det tack och lov inte).

Någon timme senare ringde ansvarig arbetsledare, lika förskräckt och arg som chefen, och meddelade att de gubbar som jobbat på morgonen sov nu, men att han personligen skulle prata med dem sen, och återkomma till mig dagen efter. Han sade också att "nån godtagbar ursäkt finns såklart inte, men de måste ju få försöka".

Igår satt jag också på jobbet, men hade mängder att göra, då det två gånger om ringde från okänt nummer på min mobil - jag kunde inte svara. Fick ett mobilmeddelande från arbetaren som kastat något på bilen, där han med svansen mellan benen bad så mycket om ursäkt och förklarade sig med att han varit "arg på allt och alla, och att jag råkat komma ivägen".  Ville jag något mer, kunde jag nå honom på ett visst mobilnummer.

Efter jobbet igår åkte jag ner till mams & paps, där syrran och lille Neo också befann sig. Jag och mamma tog Neo på en långpromenad (tre timmar, sååå skönt!) så att syrran fick sova lite, och lagom till vi kom hem ringde min mobil igen - det var arbetsledaren från "dagen innan", som ringde och ville höra att den skyldige verkligen ringt upp mig.

Det visade sig att det var två sockerbitar som sulats iväg mot min bil - arbetaren hade inte försökt slingra sig på något sätt, berättade han, utan samma förklaring hade lämnats även till arbetsledaren.

Arbetsledaren sade att han gjort fullständigt klart för arbetaren, att om något liknande hände igen så skulle han få foten, utan pardon.

Kanske borde han även söka hjälp mot sitt humör?

Snacka om dålig reklam för det stackars företaget, vars namn stod med stora bokstäver över hela trailern..?

Nu slutade det hela lyckligt. Bilen, som jag nu haft en vecka, är fortfarande hel. Men man kan inte låta bli att tänka på vad en sån här "liten" grej skulle kunnat innebära.

Och orden jag vrålade när sonen skrek att rutan var trasig är icke tryckbara.

Jag har köpt ny bil, och jag är riktigt förälskad i den!

En Fiesta, årsmodell '03 (nästan '04, faktiskt) som bara gått 3.400 mil - ett riktigt kap! Det är ju inte fel att få tag i en lågmilare för en pendlare som mig, som kör 3000 mil om året...

Färgen är odefinierbar, men kallas "Coppar" (eller ljusbrun, som det står i registreringsbeviset *s*) och ni anar inte hur snygg den är mot höstträdens löv?!

Får nog byta bil igen i vår, så att allt matchar.

Skämt åsido, bilen känns helrätt, trots att det bara är en tredörrars. Det är en rymlig liten bil - "världens minsta stora bil" - som vi utan tvekan kan åka både långt och länge i utan att må illa.

För att riktigt förstå min glädje, måste jag berätta att jag köpte ny bil i våras, en Suzuki, som dock aldrig blev bra. Den hade ett par fel som bilhandlaren lovade att fixa till, men aldrig klarade av att fixa. Ganska snart stod det klart att bilfirman skulle få ta den tillbaks, och sedan dess har jag bara väntat på ett lämpligt objekt, i rätt prisklass. Nu fick jag i och för sig lägga till 27.000 mot vad jag gav för Suzukin, men det var det ta mig tusan värt. Nu har jag en riktig bil, och faktiskt bättre ekonomi också ;o)

Passade på att lägga om lånen, nämligen, och bakade ihop mitt pluggerilån med billånet - och fick hälften så hög ränta som jag haft innan.

Dyrare/bättre bil = bättre ekonomi. Inte en ekvation som vanligtvis går ihop, eller..?

Birdie *nöjd* 

Som sagt, de senaste veckorna har varit ganska uppbokade, men mest av positiva saker... förvisso har jag jobbat massor, men även hunnit roa mig en hel del. Undrar just när orken ska ta slut? *s*

Funderade på om jag skulle göra en mastodontblogg av det här, eller flera mindre - väljer det senare. *ler*

Först och främst, och viktigast och störst, är förstås att min "lille" son fyllt år.  Den 28:e blev han 10 år, och vi firade här hemma med familjen med köpt, cool, specialbeställd motivtårta (som jag skulle lagt in en bild på... men pga ett fel på minneskortet i kameran har vi inte EN enda bild från födelsedagen :o( ... SysterYster, hjälp mig, ni tog ju oxå kort), mängder av presenter och myspys. Han var helnöjd, lillsnutten, och nyklippt och fin dagen till ära.

Jag lyckades, nästintill med mordhot, att få honom att gå till frisören. Han hade ju bestämt sig för att "spara till långt hår" (huuuuu!!!) eftersom bästa kompisen gjort det. Men som sagt, jag lyckades till sist.

En cool, lite spretig frisyr, blev det - med mängder av vax i. 

Sååå söt, och såååå underbar kille!

Härnäst väntar fest med kompisarna. Det lär bli... röj. ;)

  *igen, och lite i efterskott*