I vanliga fall avskyr jag listor av olika slag, och bojkottar dem stadigt, men den här vill jag ändå lägga ut - och hoppas få svar - skriv gärna under "kommentarer" så andra får se hur underbar(?!) jag är ;)

Eller inte, kanske? I så fall är det nyttigt för mig att veta! 

Sådärja: då kör vi:

1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur och när och varför "träffades" vi?
4. Tycker du om mej?
5. Skulle du kunna pussa/krama mig?
6. Ge mig ett smeknamn och berätta varför du valde just det.
7. Beskriv mig med ett enda ord!
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Om du skulle kunna ge mig vad som helst, vad skulle det då vara?
12. Hur bra känner du mig?
13. När sågs vi senast? Eller skulle du vilja träffa mig och hur skulle det vara tror du?
14. Tänker du sätta den här listan i din egen blogg för att få veta vad jag tycker om dig?

Birdie *nyfiken*

PS. Mamarazzi, du ligger risigt till om du inte svarar, du "satte igång" det här ;) DS.

är såväl barnens rum, vårt sovrum och nu även badrummet - och min feber har gått upp. *konstigt, konstigt*

Men vet ni: jag hittade Godisgrisen!!!

Han låg och tryckte i ett hörn, längst in under vårt (murade) badkar. Med hjälp av ett långt krattskaft och en sopborste, instucket vid ventilationsgallret, lyckades jag efter en lång kamp få ut honom. Tur att ingen ser en i vissa lägen... ;)

Törstig och hungrig var han, men i övrigt piggelin.

Jag trodde ärligt talat att han försvunnit för gott.

I vår byggröra (hål i väggar, glipor här och där) finns många ställen för en hamsterbebis att försvinna på...

För ett par år sen försvann en av våra dvärghamsterungar, Plutten.

Han smet genom gallret på buren, så liten var han. Han var puts väck i två dygn, och sedan satt han helt sonika på hallgolvet en natt när jag skulle gå på toaletten. Som jag grät när jag hittade honom - och han var väldigt medtagen, sådär på vippen. Eftersom han varit borta så länge och luktade konstigt, ville hans mamma inte veta av honom - hon bet honom och jagade bort honom :(

Som tur var hade han världens bästa pappa, som tog hand om honom - putsade och tvättade en liten skräckslagen plutt. De två blev oskiljaktiga resten av sina liv - medan ingen av de andra sex ungarna någonsin var välkomna till pappas krypin. Även det blev en solskenshistoria, alltså.

Birdie *tårögd - och en smula nostalgisk*

Från början av maj 2004 - vår lille Plutt, en av sju bebisar:

Skallebank och feber.

Vaknade och behövde gå på hemlighuset, och i samma veva tittade jag till sonens hamster. Eller skulle titta till, heter det väl snarare, för det fanns ingen hamster kvar. :(

Nånstans i detta bombnedslag till barnrum finns alltså en liten 10-veckors förrymd guldhamster - om han inte stuckit vidare ut nån annanstans på övervåningen, vill säga. *morra*

Någon har inte stängt en av luckorna på buren ordentligt, så den stod på glänt.

Barnen är hos sin far, så gissa vem som åker på att grundligt städa rummet för att i bästa fall hitta Godisgrisen (jo, han heter så, hamstern)?

Precis vad jag inte har lust till...

Wish me luck...

vad det är jag pysslar med, så menar jag inte att bombardera nån med gamla dagböcker från 2003-2006, även om det ju blir så ;)

Har lagt ut de dagböcker jag lyckades "rädda" innan en idiot fick för sig att - utan förvarning - lägga ner den community jag hade som bollplank/bloggställe då.

Det mesta av det jag lagt ut handlar om tiden som utbränd, och är mest till för mitt eget minnes skull - men jag vet också att det kan vara nyttigt för andra som är i den sitsen att få "känna igen sig" lite.

Jojoåkande i humör och ork... ibland i åratal... det är fanimej inte kul.

Men... något jag faktiskt ska göra (och utmanar DIG att göra också) är att skriva ett nytt kärleksbrev. Här är det gamla, det från 2003: With love, (to) Birdie

Men just NU väntar sängen och boken... och en Ipren.

Öm i kroppen/lederna. Tung i huvudet. Småtjock i halsen. Risig i magen - och varm.

Rätt och slätt; allmänt "uschlig", som vi säger på östgötska.

Ska kura ner mig och inte göra ett jota. Läsa en bok på sin höjd.
Med lite tur kanske man är på benen till 15 i morgon, då nästa arbetspass tar vid..? Gjorde det första efter semestern igår - fridag idag.
Har varken tid, råd eller lust med det här?!

Jag som skulle mysa med höggravida syster idag på förmiddagen, och med Sajja i eftermiddag?
Typiskt.

// Birdie *ynkynk*

The way to achieve inner peace

is to finish all the things you´ve started.

ursprungligen skrivna av någon med samma behov som jag... uppenbarligen ;)

Det där "tjejfenomenet" jag skrev om i en tidigare blogg är inte alltid ett problem.

I helgen har E, på totalt två dygn, spenderat 27 timmar i stallet - tillsammans med två(!) tjejkompisar :o)

De har både kört och ridit, i flera omgångar, plus sovit i sovsäck på höskullen i stallet. *myspys*

Det är en trött (men lycklig) dotter jag jag här hemma nu... sittandes vid Equippa, letandes foderhäst. Hennes två kompisar har nämligen varsin sådan, och vi har länge varit inne på att skaffa en, vi med.

Nu har ju livet varit lite turbulent, men så snart det lugnat ner sig lite, så... (och det har det f.ö redan gjort - bara man fattat ett beslut känns allt bättre).

Idag spelar sonen A höstens första fotbollsmatch. Direkt då han klev ur sängen skuttade han i matchkläderna och "beordrade" Sambon att klippa gräset vid hans fotbollsmål - så att han kan träna. ;o)

Jag ska med andra ord sitta i regnrusket och glutta på fotboll i eftermiddag.

Tänk att det kan vara så mysigt ändå?! Att se glädjen i sina barns ögon är allt man behöver för att det ska vara värt det.

Birdie

om att stanna eller gå var jag till syvene och sist tvungen att fatta själv. Gudarna ska veta att det varit helvetesdagar, och att jag ligger ordentligt efter med sömnen. Vilken jävla semester?!

Detaljerna lämnar jag dithän, åtminstone här och nu, men jag stannar.

Jag ville ju egentligen inget annat.
Barnen blev jätteglada när jag talade om mitt beslut för dem.
Övriga involverade stackare, som jag ältat med, är jag skyldig ett stort tack... utan att få ventilera vet jag inte hur det gått.

Just nu är jag för sliten för att veta om jag fattat rätt beslut, men det känns så, och jag hoppas (tror!) det.
Vi älskar varandra och även om vi inte lovat varandra "i nöd och lust" inför guben-däruppe, så är det väl det som gäller?


Birdie *kanske äntligen kan sova gott igen*