Ibland blir man RIKTIGT full i skratt.

Som när Sambons yngsta (10 år) frågade honom:

- Pappa, vad gjorde ni halv ett inatt?

- Öhum, sov antagligen?

- Nä, ni hade sex va?
- Nej, det tror jag inte..?
- Joooo, för jag hörde er. Ni stönade och sen skrek ni och sen blev det tyst... precis så lät det när jag råkade komma ner när mamma såg på en sån film.

- Du har nog drömt det där, gumman.

*tystnad en stund*

- Men OM jag har rätt pappa, så hoppas jag ni använder kondom, för jag vill inte ha fler syskon. För OM jag får det, kommer jag att flytta ner och sova på soffan.

Så det var DET som var problemet, alltså - SYSKON.
Normalt sett kan man släppa en bomb i hennes rum utan att hon rör en fena, och hon vaknar ALDRIG om nätterna.

Men hon behöver inte oroa sig, här är färdigbebisat - dock lååååångt ifrån färdigsexat

För stunden är de inte så många, mina lediga dagar.

Med tanke på att jag både har en fast, ordinarie heltidstjänst OCH eget företag, så är fridagarna lätträknade. Men idag ÄR en sådan dag, och jag njuter i fulla drag.

Har iofs stängt av telefonen också, så jag inte kan bli inkommenderad på övertid - risken för övertid är överhängande. Ibland MÅSTE man få vara egoistisk... *ler sött*

Älskade sambo har fått byta semesterveckor, så vi kommer inte att ha någon semester alls ihop i år. :o(

Håller på att kolla en eventuell Gotlandsfärd för mig & barnen framåt slutet av juli, så att vi åtminstone kommer iväg och gör NÅT. Tälta på Kneippbyn med barnen skulle vara BUSKUL!

Annars är det mest renovera hus som gäller i sommar.

Det känns lite sisådär, eftersom vi alltid brukar dra iväg några veckor nånstans.

Men... iom att jag för några månader sedan ställde ultimatum om att "huset måste bli klart, annars står jag inte ut - då får vi bli särbos", så får jag inte klaga. Jag är ju ändå lite lycklig över att det ÄNTLIGEN händer nåt (för oinvigda ska nämnas att vi bott på en byggarbetsplats i över tre år... det passar inte pedanten birdie ett endaste litet dugg egentligen).

På onsdag får vi t.ex hit 30 ton(!) grus som ska tas omhand.

Det är inte bara INNE det ska bli fint, minsann :o)

Kojan blir ett slott till slut. Alldeles säkert... även om det tar sin tid (och nej, jag har inte snott uttrycket från TV-programmet. Vårt hus kallades Kojslottet långt innan programmet ens var påtänkt).

Birdie *måste hitta en ny, god bok att ha i hängmattan - tips, anyone?* 

I morse blev jag väckt av våra husspöken. Igen.

Eller rättare sagt – jag hade först vaknat av väckarklockan, men låg och drog mig. Klockan tjugo över fem är i alla fall JAG inte så himla kaxig.

Sambon sov sött brevid mig, och mina barn är i Italien med sin far. *saaakna *

För att göra en lång historia kort, så har vi rörelsedetektorer i bl.a badrummet, så om man går in där så tänds lampan automatiskt – likaså går fläkten igång. Efter fem minuters inaktivitet släcks lampan igen.

Plötsligt hände det: fläkten gick igång, lampan tändes… och jag var klarvaken.

Lullade ut i badrummet med lite lagom hjärtklappning – ingen där.

Funderade över ifall det kanske blivit nåt fel, och att lampan och fläkten (trots allt) varit tända hela natten? Kanske jag i mitt sömndruckna tillstånd bara inbillat mig att det plötsligt gått igång?

För att försäkra mig om vilket, kände jag på vägglampan. Den var fortfarande kall... och HADE alltså precis tänts.

Jahopp.

För säkerhets skull tog jag ett varv i huset, som var alldeles tomt, och lika låst som då vi gick och lade oss igår.

Återigen har vi alltså haft besök av Sigrid & Hjalmar – våra husspöken, tillika de som byggde vårt hus 1928. Jag har OTALIGA historier om dem, för den som orkar höra.

Undrar vad de vill ha sagt den här gången, vad det är som oroar dem?

Visserligen bygger vi om, men det har vi ju gjort länge. Förr, då vi rev väggar och gjorde stora jobb var Sigrid & Hjalmar VÄLDIGT oroliga, vilket de tydligt visade - emellanåt skrämde de rent ut sagt skiten ur mig.

De har "hållt sig på sin kant" i några år nu, med bara nåt besök då och då… detta sedan jag hälsade på dem på kyrkogården och talade om att jag inte var farlig *s* (behöver jag säga att min sambo undrade vad jag pysslade med när jag i princip lyfte på hatten och sade "hej, trevligt att träffas")?

Birdie *klurar*

Mannen lägger sin smutstvätt där den ska vara - i tvättkorgen - men får plocka upp den från golvet igen, eftersom den ramlar ner. Tvättkorgen är nämligen ÖVERFULL...

Kvinnan säger, lite fint och på förekommen anledning:
"Om jag tvättar lite idag när jag är ledig, tvättar du då i helgen, när DU är ledig"?

Av mannen får kvinnan nu en kommentar, tydligt ackompanjerad av uggleögon och en allmänt förvånad min:
"Va, behöver vi TVÄTTA? Nu igen?"

Weird. WEIRD. Very weird indeed. Det finns ju bara fyra barn i huset, och är en 4-5 dagar sen vi tvättade...

Varför SER inte män sånt där?

Och HUR kan jag älska en sådan så in i hundan mycket? ;o)

Blond är jag, men jag är bara fuskblondin, och jag hoppas fanimej det märks *ler sött*

En som verkligen ÄR blond, och gör skäl för uttrycket dum blondin, är väl ändå Paris Hilton?
Hon åkte, som bekant, in i finkan idag - anledning: rattfylleri & olovlig körning.
Först blev hon av med körkoret då hon körde full. Sedan blev det olovlig körning för att hon körde ändå.

Vad skyller människan på DÅ?
Citerar dagens Expressen: "Tidigare har hon skyllt sin olovliga körning på att hennes assistenter inte förklarat för henne att hon inte fick köra utan körkort."



Birdie *en elak en*

Det som de flesta tjejer jag känner gjort i måååånga års tid, men som aldrig någonsin tilltalat mig att göra (även om jag längtat efter det av bekvämlighetsskäl).
En sak säger jag bara: jag gör ALDRIG om det. Aldrig nånsin! Vad för något, undrar du?
Vaxat benen!

För det första ska håret växa ut MINST fem millimeter.
Jag, som är van att rakarakaraka och vara len som en bebis, fick plötsligt låta håret växa ut. Det var taggigt, det kliade - och var skitjobbigt?

För det andra hade håret växt ut EXAKT sju millimeter när det väl var dags... om man bortser från de hår som växer långsammare och bara var två millimeter - och som därmed inte följde med i den tortyrliknande behandlingen - och än idag finns kvar.


För det tredje gjorde det jävulusiskt ont. Så ont att jag NÄSTAN inte stod ut, faktiskt, och då tycker jag ändå att jag är ganska smärttålig? Tårarna trängde faktiskt under ögonlocken då den söta hudterapeuten höll på längst ner på vaderna, nästan vid fotknölarna... *urk*
40 minuters ren och skär plåga var det. Jag har hellre krystvärkar de där 40 minutrarna (jo, ärligt), det får man ju ändå nåt bra för?

Efteråt kände jag bara att de 360 spänn det kostade var totalt bortkastade. Fjutthåren satt ju ÄNDÅ kvar??? Meningen var ju att jag skulle vara slät och fin i någon månad, minst?
Nä, tacka vet jag RAKHYVELN!

Kommer aldrig mer att göra om det , och kommer heller aldrig mer att klaga på att jag måste raka benen nästan varje dag. Jag kommer att vara LE när jag gör det.
Så det så.  

Har skrivklåda, men inget ordentligt vill liksom komma ut.
Har haft en lite tuff dag idag - psykiskt sett.

Jag mår verkligen inte bra när folk runtomkring mig bara faller...

Kompisen jag delar häst med (tillika kompisen som lyckades gå och bli utbränd här i våras, och som pricken över i åkte på en läskigt allvarlig hjärtinfarkt, 45 år gammal) har varit tillbaks och jobbat 25% ett par månader, men idag var det stopp igen.
Hennes kropp sa LÅT BLI, STANNA UPP, SLUUUUTA åt henne - så nu är hon helt sjukskriven igen, och med en kärlkramp som inte är av denna värld.
Hon var helt slut, och sååå himla ledsen, stackarn. Vad mer kan man göra än att bara lyssna och finnas till i såna lägen (och mocka båda boxarna i morgon, såklart)? *olycklig*

Dessutom har en av mina favoritkollegor varit borta från jobbet ett par veckor nu, med en massa hyschhysch runtomkring - vi har inte fått några besked om vad problemet är, men har "å det bestämdaste" blivit avrådda att ens ringa henne. Givetvis cirkulerar det en massa rykten i det läget, så idag bestämde jag mig helt sonika för att slå henne en signal ändå. Vi är ju trots allt rätt tighta på jobbet, hon och jag?
Jag fick prata med henne "bara för att jag var jag", sa hennes son - alla andra var blockade, på hennes eget initiativ.
Men hon var ju inte... HON!?!
Hennes röst var hennes, men hennes sätt var det inte. Det var nån arg jäkla person där i andra änden, som ena sekunden svor som en borstspindel om allt och alla, och i nästa talade om hur mycket hon älskade mig och respekterade mig. Det var en person som talade osammanhängande om allt och inget, som blandade verklighet med fantasi - och som plötsligt, mitt i en mening, avslutade samtalet med att säga "pusspuss, hejdå" och lägga på luren.

Personlighetsklyvning är nog milt uttryckt, faktiskt.

Jag har ännu inte lyckats sortera i hjärnan vad som hände, vad som sas och vad det kan innebära. Men att hon på något vis åkt på en psykisk smäll är ju rätt uppenbart.
Hon är 53, och har varit med om mycket. För mycket. Alldeles för mycket. Så egentligen är det kanske inte så konstigt. Jag hoppas bara det fixar sig för henne, och det snart...

Och här går jag och ynkar mig över lite förkylningar och magbaciller?! Jag borde SKÄMMAS!  

Här kommer en sista dagbok i ämnet "mamman & pappan" - åtminstone är det sista "for now" - tyvärr misstänker jag det lär bli fler historier.
Förhoppningsvis INTE, dock.

Faktum är att det varit lugnt nu, ända sen då i mars då yngsta dottern "inte mådde bra och skulle till skolsyster" (vilket upplysningsvis inte ledde nånstans mer än att Krysset fick tillsägelse av skolsköterskan.


Men kanske törs man försiktigt ropa hej, trots allt?
Krysset har en "ny", himla bra pojvän - med sunda värderingar. Själv separerad, med tre barn han har på halvtid.

Sedan hon och min Sambo separerade 2001, har hon inte satt sin fot här i huset - inte heller har hon, på grund av att hon "mår så dåligt", kunnat åka förbi huset, eller ens vara i närheten (vilket bl.a inneburit att barnen inte fått leka med sina kompisar härikring då de varit hos sin mor).

Nu i somras cyklade hon faktiskt förbi huset. Och hon har varit och hälsat på hos grannen. Hon har inte krånglat på nåt vis alls faktiskt.

Kanske har hon ändå, på något sätt, kommit lite till ro? Hoppas det, för barnens och vår skull - men förstås främst för hennes egen.
Jo. Jag menar det. För RIKTIGT så hjärtlös är jag inte, att jag önskar olycka åt en människa.

Hon vill fortfarande inte ha med mig att göra.
Hon har kallat mina barn de värsta saker man kan tänka sig (ni vill verkligen inte veta... ), hon har förlolämpat, farit med osanningar, spridit rykten - så jag är inte så noga med att ha med henne att göra heller.
Från början var jag nyfiken på henne (hon är ju i alla fall barnens mor), nu anser jag inte hon ens är värd min energi.

Vilken TUR att jag själv har världen bästa exmake. Vi har ALDRIG bråkat - och att barnen skulle vara lika mycket hos oss båda då vi skilde oss '99 var en självklarhet.
Hade exmaken varit som Krysset är, hade jag och Sambon inte orkat. Garanterat hade det tagit knäcken på oss.

Men... DET lyckades hon inte med. Heller *ler*