Pallar verkligen inte det här. :o( Inatt har jag sovit exakt noll minuter, jag blir galen... tinningarna bultar, det trycker i bröstet och hela kroppen skriker efter sömn - och ändå vill John Blund inte infinna sig..? Vill inte. Orkar inte. Vad sjutton ska jag göra?!
Hur länge orkar kroppen innan den bryter ihop totalt?
Jag. Orkar. Inte.

Och jag bara klagar och klagar... snart orkar ingen annan med mig heller.

Jag fortsätter den oändliga historien..:
Har pratat med min läkare idag, han har äntligen kommit tillbaks i tjänst.
Han var ärligt förvånad över att det blivit som det blivit (vem är inte det?!), men vi kom överens om att försöka snart igen - om jag bara lyckas vända sovtrenden. För att må bra och få energi behövs ju sömn - det är det mest grundläggande behovet i sammanhanget.

Några nya insomningstabletter ville han dock inte skriva ut - han är motståndare till såna, skriver bara ut i nödfall. Han tyckte att jag skulle försöka bryta trenden själv istället, jag har ju lyckats med det tidigare. Han tipsade om att låna talböcker, som många faktiskt lyckas slumra till... och avslappningsband. Fast... jag hade nog gärna velat ha ett par piller, jag, att ta i nödfall, när det känns som mest hopplöst :o)

Nåja. Jag har ju aldrig tagit någon medicin i onödan, och tror han nu det går att fixa till ändå, så gör det nog det.

Han frågade om inte exmaken kunde ha barnen även nästa vecka, så jag bara kunde tänka på, och ta hand om, mig själv ett tag. Egentligen skulle jag fått hem barnen igen på fredag kväll, men nu blir det inte så... känns trist, men är kanske nödvändigt. *saknar dem lite i förväg, men känner att det trots allt blir skönt att slippa gå upp för att få iväg barn till skolan - om jag sovit illa *

Är tacksam för att barnen har den far de har, han bråkar aldrig om onödigheter, utan sa "ja" direkt, och hoppades jag skulle pigga på mig snart.

Ny (och förhoppningsvis bättre) migränmedicin skrev han i alla fall ut, läkaren, och så tyckte han jag skulle gå till en optiker. Jag har länge klagat över att jag ser illa, och det har bara blivit värre. Att man kan få vanlig huvudvärk av dåliga ögon, det vet man ju - kanske gäller det även migrän?

Nåja. I morgon kommer förlängd sjukskrivning och ett recept per post, men innan dess en natt utan varesig tabletter, insomnings- eller avslappningsband. Hujedamig. *målar fan på väggen*

Det är förunderligt, att man inte bara tuppar av, när man är så trött att man tjuter - och särskilt som man dessutom inte sovit ordentligt sen julafton? Kroppastollen är något jag förmodligen aldrig kommer att förstå mig på.

Bakslag, nederlag... Idag orkar jag inte ens FÖRSÖKA vara glad eller trevlig.

Det blir inget jobb på onsdag - jag sover inte på nätterna, hjärtat fladdrar nånstans utanpå kroppen och jag är bara ledsen - så i samråd med företagshälsovården ska jag fortsätta vara hemma. Det suger med stort S, men jag inser ändå att det är det enda rätta :o(

Jag hoppas innerligt jag inte träffar nån jag känner i pulkabacken idag, jag orkar inte, vill inte... men vara med barnen vill jag, och vara ute vill jag - och ska göra och vara precis det. Nu. Strax.

Tack, Du Däruppe, för att Du bestraffar mig omedelbums, så jag åtminstone fattar varför.

I min dagbok inatt (ang mina tio lyckliga dagar utan migrän), så glömde jag säga att jag var tacksam för att ha sluppit den, och jag glömde skriva "peppar peppar" - förlåt så hemskt mycket - Du var tydligen tvungen att visa vem som har makten, att man inte kan ropa "hej" barasådär.

Tack för ytterligare en förstörd dag, i migränhelvetets tecken. Och bara för att Du så kräver, ramlar jag nu tillbaks till sängen igen. Tack tack.

Det är pulkaväder ute, och jag har mina barn, och vi är lediga... förstår Du sånt?! *morrar*

Tja, en viss händelse tog en del kraft på juldagen.

Egentligen inget stort eller allvarligt, men i det läge jag befinner mig nu så kunde jag i alla fall tydligen inte hantera det.

Det är inte särskilt roligt att ha tre (av fyra) barn som sitter och tjurar vid bordet, är obstinata och bara tjafsar, när man tänkt äta middag, ha trevligt och umgås. Barn är barn, jag vet, men är man mellan 6-12 så ska man ändå kunna uppföra sig, åtminstone en stund.

För att göra en lång historia kort, så blev vi osams. Främst var det jag och barnen som tjafsade, jag avskyr verkligen när de inte har någon somhelst hyfs i kroppen - men även övriga vuxna blev irriterade på dem.

Jag var i vilket fall som helst tydligen den som blev mest arg och inte kunde släppa det. Jag blev ledsen och trött, och efter att ha slängt barnen i säng - tidigt - så var jag helt förstörd och gick också och lade mig, men kunde inte somna. Och när man ligger sådär, börjar tankarna snurra, och jag började gråta. Kunde inte sluta. Hulkade och grät i flera timmar, och när jag väl slutade så var det ändå lögn i helvete att sova?
Till sist gick jag upp och tog en insomningstablett, något jag faktiskt i princip klarat mig utan med undantag av allra första tiden som utmattad... men nu var jag tvungen - jag ville inte förstöra resten av julen helt i onödan.

Totalt off. Slut. Kaputt. Det var jag, det. Senare dagen efter blev jag sådär ledsen igen, och jag insåg också varför jag var ledsen: jag har inga somhelst känslomässiga eller orkesmässiga reserver, något jag iofs varit medveten om - men inte trodde jag väl att det skulle vara så känsligt?! Allt måste tydligen gå som på räls om jag ska klara av min vardag; inget tjafs, inga dispyter... och så funkar ju inte världen..?

Nåja. Tänkte att det väl skulle bli bättre, men... fortfarande - 10 dagar senare - klarar jag inte av att somna, hur trött jag än är? Det är som att mitt inre på nåt sätt går på högvarv igen?

Tar jag inte en insomningstablett, ligger jag vaken i timmar och vänder och vrider på mig, funderar på allt mellan himmel och jord - kloka saker och mindre realistiska (här har vi det där med tankefällor igen...) och hjärtat ligger lixom "utanpå" kroppen och bultar. Tar jag en tablett somnar jag på en halvtimme och vaknar i normal tid dagen efter, och på dagarna är jag ungefär som jag brukar numer; lite trött, men jag fungerar.

Nu är mina tabletter i vilket fall som helst slut, så jag kan inte ta någon ikväll, ska bli spännande att se hur det går. Och så ska jag ringa till läkaren så snart han finns på plats igen och stämma av med honom, om han fortfarande tror jag är redo att börja jobba... tänk om jag får en obstinat kund?! Ska jag börja böla då..? Jag vill komma igång igen, men inte till vilket pris som helst.

Lite positivt mitt i allt: inte ett enda migränanfall under hela jul & nyårshelgen, hör och häpna!

Återigen har jag blivit tvingad att tillbringa hela förmiddagen i sängen, utan minsta möjlighet att gå upp. Nu är jag uppe, men bara tillfälligt. Tur man har duktiga barn, så de - som idag, i nödfall - klarar av att fixa frukost och komma iväg till skolan själva. Visserligen fick de gå, men men...

För er lyckliga varelser som sluppit migrän, vill jag bara tala om att det är ett helvete.

Själv har jag haft 1-2 attacker om året förut (och det kan man ju stå ut med). Men nu - sedan jag blev utbränd - har jag haft flera gånger i veckan?! Oftast bara små, mindre allvarliga, men ibland rejäla, med allt "roligt" som hör till en större attack - som idag.

Det är inte BARA ont i huvudet man har, om man säger så. :o(

Eftersom jag glömde ta upp det här med min läkare igår, och eftersom företagshälsovården har stängt idag, så frågar jag här:

Är det någon som kan förklara varför det blir så här? Varför får man plötsligt FLER migränattacker - och så markant fler, dessutom? De har dessutom kommit nu, när jag varit hemma - och tagit det lugnt - i några månader. Kan det helt enkelt vara någon form av "antistressmigrän", sånt som vissa får på lördagarna, när de är lediga?

Är det mitt härliga 'utmattningssyndrom' (bestämde mig för att använda det korrekta ordet idag) som är boven i dramat? Kan det vara nåt annat som utlöser dem? Varför finns migrän över huvud taget? *muttrar*

*ramlar tillbaks till sängen*

Utbränd eller ej, det var länge sen jag kände mig så utpumpad som jag gör just nu. Är så trött så jag vill gråta, fast egentligen är jag otroligt nöjd med dagen - och livet i allmänhet - nu.

Har haft två möten idag - ett med chefen ang framtida arbetsuppgifter, och ett med läkaren.

Själv har jag länge (jaja, allt är relativt) känt att jag är redo att börja arbetsträna, komma igång igen, få några små rutiner i vardagen igen. Jag längtar efter det, vill det. Jag mår jättebra, tycker jag, de enda problemen som kvarstår nu är denna gruvliga trötthet som smyger sig på då och då - och att jag är virrig, glömmer saker, använder fel ord eller inte hittar ordet alls... nåja.

Världens bästa chef lade i alla fall fram några förslag till lämpliga ställen att återgå till (eftersom jag sagt ifrån mig mitt uppdrag på min älskade kommunikationscentral för tillfället - och samtidigt förklarat att jag nog skulle dö av tristess om jag blev tvungen att sitta med en hög utredningar på Krim... been there, done that) - först nämnde han några riktigt lugna platser (=tråkiga) som alternativ, men när han nämnde att de skulle behöva hjälp i receptionen i Norrköping, gjorde hjärtat ett glädjeskutt - DET ville jag!

Att jag dessutom skulle få resa på arbetstid, gjorde saken ännu bättre. Och bäst blev det när jag insåg att jag dessutom, när jag känner mig redo, BEHÖVS där.
Det blir inget lallande brevid bara, något jag varit jätteskraj för - och avskytt tanken på. Jag är inte sån som människa.

I receptionen händer det i alla fall saker hela tiden, man har kontakt med folk, man vet aldrig vad som komma skall - precis som jag vill ha det. Inte i klass med mitt älskade LKC, givetvis, men ändå. Och skillnaden är att i receptionen kan jag gå ifrån i princip när som helst - OM jag skulle behöva ett andrum. För tretton år sedan började jag min polisiära "karriär" i just receptionen (fast då i Jönköping) - och där trivdes jag ypperligt! Men när - och hur mycket - jag i så fall skulle jobba, kunde vi ju inte avgöra förrän jag pratat med läkaren.

Och världens bästa läkare då? Vad sa han? Jo, han var helt med på noterna, och tyckte sig se stora framsteg sen sist, tyckte jag var gladare men lugnare i sinnet (?!) och han var helt säker på att det här skulle gå fint nu. Och skulle jag känna mig det minsta lilla pressad, eller inte orka med, så var det bara att säga till.

Så från och med 7 januari börjar jag jobba igen. Alternativet blev att friskskriva mig till 50%, istället för att kalla det "arbetsträning" (detta av flera anledningar, bland annat ekonomin - bättre med lön än rehabiliteringsbidrag... plus att man slipper onödig pappersexercis med Försäkringskassan).

Jag ska "vara igång" 4 timmar om dagen (och då ingår en timmes restid, vilket alltså i praktiken innebär 3 timmars arbete) - och det känns KANON!

Men... dagen har varit låååång, och nu är jag trött, helt otroligt trött... Ska plocka upp barnen ur badet och natta dem nu, sen är det kvällen även för lilla mig. *natti*

tankar...

Det jag tänkte skriva om nu, har förvisso löst sig, men jag fick mig ändå en tankeställare... rätta mig om ni tror att mina slutsatser är fel, eller om ni har något klokt att tillägga.

Det blir rätt långt... men det är fritt val att läsa ;)

Älskling bor 3 mil utanför Linköping, i 'Kojslottet' som jag ju skrivit om förut, och det är dit vi tänkt flytta så snart vi renoverat klart. Badrummet är på G, sen ska barnens rum fixas till... men SEN..!

EN nackdel finns i och med denna flytt, och det är att barnen ska fortsätta sin skolgång här i stan, vilket innebär att jag & Älskling får stå för åkandet. Båda jobbar inne i Linköping, så det ska ordna sig.

Barnens far och jag har för länge sedan gjort upp, att den som ev. flyttar så det blir mindre smidigt, får stå för det osmidiga. Dessutom vore det inte rätt att dra upp även DE rötterna, speciellt som allt funkar så bra.

Barnen älskar att vara i Kojslottet, allt har funkat kanon från första början mellan oss alla sex, så när jag frågade barnen om de kunde tänka sig att flytta dit, så var svaret ett rungande och glatt "ja". Efter det har vi fortsatt planeringen av ihopflytt, vi jobbar på...

Barnen har själva pratat massor om "när vi flyttar till Kojslottet blir det si och så, och då ska vi göra det och det" - i positiva ord, vilket gjort mig själaglad.

Nu i helgen var Älsklings yngsta magsjuk från fredag - lördag, men igår åkte vi ändå ut. Det bjöds på våfflor, barnen lekte massor, skrattade och hade kul (som vanligt). Vid 20-hugget var det läggdags för de små, jag gick upp och nattade dem.

Plötsligt säger Albin:

- Jag vill åka hem. Jag vill åka heeeeeeeem! Å så började han gråta förtvivlat, det gick inte att hejda honom. Han hade riktig panik. Jag blev helförvirrad och undrade vad som hänt, och fick inget svar egentligen, mer än att det var otäckt, han kunde inte sova, han ville heeeeeem och INTE flytta till nåt Kojslott alls.

Så kände jag att han var het som en kamin, och förstod att han nog hade feber. Vi pratade lite, han "gick med på" att han hade feber och att det var därför han var ledsen, och till sist somnade han i vår säng - efter ett löfte från mig att vi skulle prata ordentligt idag om allting. För han stod ändå på sig och sa att han INTE ville flytta.

Resterande del av kvällen igår tillbringade jag i TV-soffan, i någon form av dvala - jag var skitledsen, tänkte på vad han sagt, och funderade på ifall det var hans innersta tankar och känslor som kom fram?

VAD GÖR JAG IFALL DET VISAR SIG ATT ALBIN VERKLIGEN INTE VILL FLYTTA?
KOMMER JAG ATT GÖRA HONOM OLYCKLIG OM JAG "TVINGAR" HONOM..? FÖRSTÖR JAG HANS ALLTID SÅ GLADA OCH NÖJDA JAG?
KAN JAG SKIPPA ALLT JAG VILL, BARA FÖR ATT JAG RÅKAR VARA SKILD, OCH BARNENS FAR BOR I LINKÖPING?
JAG ÄLSKAR MIN POJKVÄN, MEN BARNEN MÅSTE JU GÅ FÖRE..?
ÄR DET HÄR BARA ETT "NORMALT" 6-ÅRSINFALL? HAN HAR JU TROTS ALLT ALLTID ÄLSKAT ALL TID VI TILLBRINGAT DÄRUTE? VILL ALLTID ÅKA DIT ETC.

Jag fick - kort sagt - ångest och panikkänslor. Fast jag lyckades häva dem, och med hjälp av Älskling försvann till slut samtliga ångestkänslor... jag somnade gott, men sent, och vaknade ute i Kojslottet vid 6 i morse, av en envis väckarklocka.

Väckte barnen, ingen feber längre, så vi beslutade att det fick bli skoldag trots allt, alla var dessutom pigga, busiga och glada! En lugn och skön frukost intogs, innan vi åkte in mot stan - och skolan. Resan innebar mycket prat och skratt - livet var som det skulle vara...

Efter skolan idag har han haft en kompis med sig hem, och när kompisen åkte hem sa Albin plötsligt att han "mår bättre idag".

Och nu ikväll har jag och Albin suttit och pratat om det jag lovade igår kväll, medan han ritade en buss (och frågade om motorn sitter fram eller bak?)

Jag frågade honom vad som gjort honom så ledsen igår kväll, och sa att om han inte berättar, så kan jag ju inte hjälpa? Först visste han inte, men jag föreslog att vi kunde prata om vad som är bra här hemma i lägenheten och skriva det på en lapp. Och vad som är dåligt.

Sen gjorde vi samma sak om Kojslottet. Albin upptäckte själv att det mesta som var riktigt bra hamnade på Kojslottets "bra-sida". Den listan var mycket längre än alla andra listor. Några "dåliga" saker fanns förstås oxå, men inget som inte kommer att åtgärdas innan (eller när) vi flyttar dit. Listorna gjorde susen. Ni kan ju gissa min lättnad, när Albin plötsligt vände sig mot mig och sa:

- Mamma, det kommer att bli jättebra att bo där. Men jag vill inte vara ensam hemma när vi bor där.

Kloka, älskade barn. *stenen föll från hjärtat*