Man ska vara ärlig, va? Jag tänker vara det.

Det funkar åt skogen på jobbet. Eller åtminstone gjorde det det idag. Jag har nu kommit hem efter mina fyra arbetstimmar, och jag är mer än färdig - tack och lov är jag nu ledig tills på måndag.
Det är inte så att jag inte klarar av arbetsuppgifterna - jag tycker det är skitkul, och känner att jag dessutom gör nytta - ett måste för en sån som mig.

MEN...
idag har jag varit helt ensam i en halvtimme där i receptionen - medan den andra tjejen (som oxå är ny på positionen) var på lunch.
Det var jättemycket att göra, alltså tyckte jag det var jättekul, jag är ju sån - men jag blev ilsk över att jag (som än så länge bara kan en tredjedel av alla rutiner där) blev lämnad ensam! Ingen att fråga, ingen som stöttade.
Nog för att jag jobbat i repan tidigare, men det är ju för sjutton 12 år sen jag slutade med det? Ingenting är sig likt.
Jag blev inte stirrig, inte virrig, inte trött, inte stressad... bara ruskigt förbannad. URKASS planering!!!

Lyckligtvis (mycket lämpligt) kom en av cheferna insusandes precis just då, och sa:
- Men jösses, är du helt ENSAM här?!

Jag fick alltså tillfälle att ta upp det, och det kommer säkert inte att ske igen - men gör det det, så går jag helt sonika därifrån. Sådetså.
Och dessutom har jag både i måndags och idag fått ta ett senare tåg hem, eftersom jag inte kommit iväg när jag ska. Kommer inte heller att ske igen. Nu kommer jag att vara benhård.

FÖR...
... ärligt talat blev jag lite skraj för mig själv idag, för trots det jag skriver här ovan, så tänkte jag på tåget hem att jag kanske BORDE försöka jobba några timmar till i veckan, jag BEHÖVS ju, det är roligt och de är underbemannade precis som på alla andra ställen i myndigheten. Visst SKULLE jag väl orka några timmar till?
Lojalitetstänkandet är igång igen. Jag vill hjälpa. Jag tycker det är kul.
Jag tycker inte heller det är det minsta lilla påfrestande så länge jag är uppe i varv, men så fort jag sätter mig ner och slappnar av, så går luften ur mig totalt.

Så nu vill det VERKLIGEN till att jag håller på mitt och inte ens ger lillfingret, varesig till myndigheten eller mig själv... annars är jag snart i hålet igen. Jag vet ju att jag vill mer än jag orkar. 10 timmar/vecka i en månad till, det är vad som gäller. Inte en minut till.

Basta.

började jag arbetsträningen i Norrkeboda, och därmed börjar jag även pendla till jobbet. Tåget tar bara 27 minuter, men det gäller ju ändå att hinna med den däringa farkosten?

Jag har stooora problem med att passa tider just nu, märker jag. Men jag hann, med nöd och näppe.

Dagen har varit lite rörig, men trevlig - även där känner jag mig jättevälkommen och välbehövd. Däremot känns det väl som att det blir för många timmar per dag... så jag hoppas väl på att - med läkarens hjälp - få ändrat på det.

Vill inte göra färre timmar/vecka, men få dem uppdelade lite mer... det fixar sig säkert. Har teletid med VärldensBästeLäkare i morgon, passande nog.

Jag och bussar & tåg förresten... inte nog med att jag nästan missade tåget i morse, väl hemkommen till Resecentrum hoppade jag på min buss... fast åt fel håll :o/
Har nu fikat med lillasyster, handlat kläder för presentkort jag fick i julas och dagbokat. Nu väntar bara latmansfasoner... horisontalläge i soffan, videon på... och snarka en stund. Känns som att det behövs.

//Birdie *pendlar*

*suckar*

Jag balanserar uppenbarligen hela tiden på kanten. Det finns verkligen ingenting mellan stabilitet och kaos i mitt liv, inga mellanting. Och nu är det kaos - igen.
Noll kraft, noll energi, noll lust - till nåt. LESS är nog det mest korrekta ordet.

Så länge allt går som på räls och flyter på utan större störningar, så funkar jag och mår bra, även fast jag är trött. Det har jag på nåt vis lärt mig leva med vid det här laget.
Nu är jag i samma läge som jag var i på juldagen och veckorna därefter - om ni minns? Totalt slut.

Vi har alla fyra barnen den här helgen, och igår firade vi Elins 9-årsdag i efterskott - hade jättemysigt, en perfekt födelsedag.
Om det ändå kunde få fortsatt så..?

Vi SKULLE ha åkt till ett stall vid Kojslottet idag, och efter det åkt snowracer och pulka, kanske grillat lite korv - men så blir det inte.
Jag fick nog. Jag tog ett drastiskt beslut, och bestämde att jag och mina barn stannar i stan, medan övriga nu åkt ut till Kojslottet. Inte alls vad någon av oss tänkt oss.

Allt på grund av att jag inte orkar med tjafs.
De sista gångerna vi varit alla sex, har barnen kort och gott varit världsmästare på att vara obstinata. Det är möjligt att jag varit förskonad tidigare och att barnen varit ovanligt smidiga, men det spelar liksom ingen roll. Faktum kvarstår, jag har fullt upp med att orka med en normal vardag, än så länge.

Jag och R var idag, enligt våra barn, världens mest orättvisa föräldrar. Vi ledsnade nämligen, och sa att "om vi ska bjuda till och göra allt kul vi pratat om, vill vi att ni också bjuder till och visar att ni kan vara trevliga".
Barnen avslutade nämligen gårdagen med att tjafsa - om allt - och dagen började precis likadant, vi hann inte ens ur sängen innan det började.

Varken jag eller R tänker bjuda till mer.
Vi har sagt till barnen, att de får EN chans till nu - och funkar det inte bättre då, kommer vi fortsättningsvis att ha barnen olika helger... något de INTE vill, eftersom de trivs ihop och vill vara tillsammans.
Dåså. De får väl visa att de kan vara sina underbara jag de vanligtvis är - även när de är tillsammans? Det har de ju kunnat förut?

Just nu målar jag mest fan på väggen, undrar hur mycket kraft det här tagit från mig den här gången... och undrar om det ska bli lika jävligt som "sist", då i julas... *skraj*
Vill lixom bara sätta mig i ett hörn och grina, så trött är jag... återigen. Standardkommentar.

Bara för kännedom, så hade min läkare HELT rätt när han gjorde det klipska draget att dra ner på friskskrivningen.
Igår, när allt var färdigt här på kvällen - maten avklarad, barnen var isäng, dagens skörd av tvätt upphängd etc - ville jag återigen bara tjuta av utmattning. Blir bra med de där 10 timmarna i veckan ett tag...

Idag är allt OK, dock - det var en tidig kväll igår, R somnade framför filmen vid 20:30 och jag lade mig vid 21 - och jag SOMNADE till och med! *lycklig*

Mitt i natten kom dock sonen in till vår säng, och det blev trångt och eländigt, vilket jag muttrade om... och då sa han:

- Men mamma, om du vill kan jag flytta mig längre ut på kanten..? Så la han sin lilla hand på min kind och pussade mig på kinden... *rörd* (Behöver jag säga att jag drog honom närmare istället?)

Idag väntar promenix - i minus 19 graders kyla och strålande solsken. Med rätt kläder: UNDERBART.

Dag tre på jobbet är härmed avverkad.

Den första dagen gick bra, och dag två (alltså igår), blev mig övermäktig.

Jobba 4 timmar PLUS gå på Gruppen blev helt enkelt för mycket för min uttröttade hjärna - så på kvällen var jag tjutfärdig av utmattning. Bara en så enkel sak som att hänga upp tvätten som låg i maskinen och plocka ur diskmaskinen blev för mycket - jag pallade inte, och kände ALLTFÖR väl känslan sen "förr". :o(

I morse när jag vaknade, var jag halvdöd, men mådde ändå bra i sinnet. Tack och lov stämde det så väl in, att jag i morse hade telefontid med min läkare - så han ringde mig vid halv nio.

Han hade, i sin planering, tänkt sig att jag INTE skulle jobba den dagen jag hade min Grupp, utan få gå dit på min arbetstid. Gruppen i sig tar såpass mycket energi och tankekraft att man inte orkar mer på en dag.

Min chef tänkte tydligen annorlunda, och jag kan förstå det, iom att de faktiskt betalar lön för 50%... och jag dessutom just nu har fria resor.

Nåväl. Eftersom jag nu var friskskriven på 50%, så föreslog jag att jag ju kanske kunde jobba 5 timmar per dag de resterande dagarna på veckan, och vara ledig på tisdagarna? Men se, det fick jag INTE! Läkaren sa att det än så länge var uteslutet, och trappade istället ner min friskskrivning till enbart 25%.

Så nu är det 10 timmar/vecka som gäller, fram till 10 februari - då han omvärderar mitt läge.

Känns plötsligt lite futtigt. Men... redan här behövde jag hjälp att stanna upp, tänka till och lugna ner mig - vilket läkaren påpekade. "Du är fortfarande enormt skör". Så vi kommer att gå MYCKET lugnt tillväga med mitt återinträde i arbetslivet.

Tre halva arbetsdagar avverkade - 12 timmar - och det innebär att jag har två timmar tillgodo på den här veckan till och med. Och både torsdag och fredag blev plötsligt fridagar. Bonusdagar :o)

Jag blir varm

av mina barn, av att känna hur förutsättningslöst jag älskar dem, och känna att de älskar mig precis lika mycket tillbaks. Känslan av stolthet är enorm, ibland överväldigande, när jag ser hur bra jag trots allt lyckats - de är underbara, busiga, kloka... och söta.
De gånger jag får rå om dem som man gjorde när de var små; när de kröp intill och kurade, pussade och kramade, är jag nästan lyrisk. De är inte snåla med goseriet, men det blir mer och mer sällan, precis som det väl ska vara - de ska bli mer och mer självständiga.

Jag blir varm av hans närhet - när allt han säger, gör och är liksom andas orden "jag älskar dig", och är riktat till mig. Det är svårt att inte njuta då.
Jag tror... på fullaste allvar, att jag den här gången funnit den man jag ska dela resten av mitt liv med. Med honom kom den saknade pusselbiten, livet blev komplett.

Jag blir varm av min syster & mor och far, som alltid finns där - i vått och torrt. Jag hade inte klarat en dag utan min familj? En uppväxt fylld av kärlek, värme, omtanke, humor och klokhet - precis en sån jag vill ge mina barn - har jag fått av dem.
Får man bara uppleva hälften av det vi fått under barn- och ungdomsåren, så ska man nog ändå vara nöjd.
Och några särskilda ord om lillasyster: att någon, som gått igenom det hon gjort, ändå alltid gått segrande ur allt, till kropp och själ - det är beundransvärt. Jag beundrar hennes styrka och gnista.
Som vår kära far sa häromveckan: "Ni har inte bara ärvt det heta temperamentet, ni har ärvt vårt jävlar anamma också". Det tackar vi för!

Fasen vad jag älskar!!! Obeskrivligt mycket, ibland nästan otäckt mycket. Jag är sårbar... beroende... på ett eller annat sätt.


Jag blir kall

av orättvisor och oärlighet, av människor vars ögon inte ler när munnen gör det.
Folk som inte står för det de säger och det de gör, utan skyfflar över ansvaret på andra, gör mig också kall. Jag älskar när de får precis det de förtjänar - när de avslöjar sig själva genom sin dumhet. Jag är grymt skadeglad, och skäms faktiskt inte för det heller.

Iskall blir jag av tanken på den man som sånär förstörde min systers liv, den som gjorde att hennes återhämtning från utbrändheten tog dubbelt så lång tid. Ett tag tog han glädjen, tryggheten och på ett sätt även friheten ifrån henne och gav henne en rejäl dos skräck och osäkerhet som utbyte. Jag önskar honom six feet under - ärligt. Fortfarande.
Även om hon gått segrande ur det på alla sätt och vis, så lever känslan av det som hände kvar.
Jag har aldrig så innerligt hatat en annan människa förr, och jag lärde mig mycket om mig själv då - blev nästan rädd för mina egna, primitiva tankar och känslor. Men det var "naturligt", fick jag lära mig.

Jag blir likaså iskall av de människor, som för över sina egna sjuka tankar och misslyckanden på sina barn - och därmed ger dem ångest och dåligt samvete. De ligger väldigt långt ner på min sympatilista. Vill de inte att barnen ska må bra här i livet?
Förstår inte egoismen.
Det här är något jag emellanåt ser tydligt i min närhet, och vill därför hänvisa till en dikt av Sandro Key-Åberg:


Små barn ska njutas
omsorgsullt och långsamt
utan hafs och brådska,
när dom är som mognast,
fulla utav saft och sötma!
.....
Små barn ska njutas
frikostigt och utan ängslan
så att dom riktigt känner
att dom är till lust
och bästa rätten
på livets knappa bord!


Tänk, så bra(?) det vore om man var tvungen att ta körkort, eller bli godkänd av socialstyrelsen, för att få bli förälder?
Så många barn som är oönskade här i världen, samtidigt som så många är ofrivilligt barnlösa. Var är rättvisan?

Och man kan byta ut orden "små barn" mot "människan" i den där dikten... det blir rätt bra så också.

Virrig och obeslutsam, en humörmänniska på gott och ont, otroligt beroende av min sömn för att må bra...

Ja, jag är ju det numer - alltihop - om någon nu skulle missat det. ;o)

IGÅR hade jag ren panik över att börja jobba på måndag. Läkaren fanns givetvis inte på plats på hela resten av veckan, därav ännu mer panik. Fick prata med en sköterska istället

- Jag sooover ju inte, brölade jag åt henne. Jag måste sooova för att klara av ett liv över huvud taget..!

Hon sa åt mig att jag själv bäst kan avgöra om jag är redo - samtidigt som man vanligtvis behöver en puff i rumpan för att väl ta sig iväg.
Ringde därefter chefen, sa att jag kommer inte förrän jag sover som jag ska. Punkt slut.

IDAG är det annorlunda. Jag har sovit gott inatt. Förvisso efter någon timmers snurrande, men ändå? Känner att jag visst ska jobba på måndag?! Självklart ska jag väl det?!

Ringde chefen igen, sa att om jag bara sover skapligt, så kommer jag ändå på måndag.

Spänningen är olidlig. Och jag känner mig som en scizofren dåre, vars humör och känsla pendlar värre en än jojo. Det är en jäkla skillnad på en Birdie som inte sover alls - och en som sover liiiite åtminstone. Hört det förut? Jag har sagt det förut, och jag lär återkomma i ämnet...

Åååå. Jag har ett liv!

Bara efter en natt med lite sömn så är livet betydligt trevligare att leva. Och då menar jag ordagrant att jag sovit LITE. Men ändå NÅGOT.

ör ett par nätter sen sov jag oxå - och då till och med gott. Men det funkar ju inte att sova var 3-4:e natt, om man vill ha ett liv däremellan. Men jag hoppas kunna vända den här fånigt dumma trenden.

Promenerade till biblioteket igår och lånade en talbok, och när jag kom hem letade jag fram den gamla bandspelaren, en sån där att ha i jackfickan, ni vet... med otäcka, tillhörande hörsnäckor - de var nämligen för stora? Jag är riktigt öm i öronen efter att ha pressat in de där. Mina hål i öronen måste vara för små... :o) Dock sa Älskling att han hade ordentliga, stora hörlurar jag kunde ta... skönare, om inte annat.

Vid elva igår lade jag mig, tänkte testa metoden att somna till talbok - och gjorde det..! Fast bara för att vakna en stund senare, och upptäcka att jag ju missat saker i berättelsen. Spola tillbaks. Börja om. Somnade igen. Och sådär höll jag på ett antal gånger.
Nästa gång får jag låna en bok jag inte tycker verka vara det minsta lilla intressant, tror jag minsann. "Beck - Det slutna rummet" är för bra.

Nåväl. Det är hur som haver en jädra skillnad på en Anna som sovit lite och en som inte alls gjort det. Nu i morse kom mamma på besök, vi fikade lite och hade jättemysigt.

Nyss åkte hon in till stan för att strosa runt och göra lite ärenden, men kommer tillbaks senare - kanske äter vi nåt gott då? Själv har jag satt igång att städa, något jag behövt göra - men inte orkat - sen mellandagarna nån gång. Hur jag lyckats bortse från röran, är för mig ett stort mysterium - men jag har lyckats. Städar just nu köket, ganska grundligt, och lyckades skära sönder min fingertopp på nåt-jag-inte-vet-vad-det-är i ugnen? Vasst var det tydligen i alla fall. Pausar en stund, och skriver dagbok istället.

Sen ska jag ta en promenad medan det är ljust - och sen åka ut till Kojslottet - tillsammans med min bandspelare och talbok. Som jag sa till Älskling:

- Jag kan riktigt se oss framför mig, om tio år. Jag ligger med stora hörlurar och talbok när vi ska sova, och du med världens största bettskena. Lyckan total. Sen fattas bara sån där grönbrun ansiktsmask och gurkor på ögonen.

// Birdie - med plåster på fingret (och ominns om jag dagbokat om Älsklings tandgnisslande?)