Efter mycket funderande om det är rätt att göra det, lägger jag ut storyn om när jag var "den andra kvinnan".

Och till er som eventuellt funderar, så hände detta långt innan jag träffade R - och är numer förhoppningsvis preskriberat. Med facit i hand inser jag att jag aldrig skulle utsatt varesig mig själv eller min omgivning för något dylikt - och skulle definitivt inte rekommendera någon att ge sig in i det.

Men vad gör man när man blir sådär hals över huvud störtförälskad?!

Tja... jag lärde känna mannen ifråga, vi kan kalla honom Förälskelsen, när jag fortfarande var gift. Han var väl ärligt talat den som, bara genom att finnas till, till slut fick mig att få "fingrarna ur" och lämna maken. (Men nej, jag var aldrig fysiskt otrogen mot exmaken).

Hela historien är så totalt mot mina principer om vad som är "tillåtet" (och jag avskyr mig själv för det jag förmodligen faktiskt gjorde mot Förälskelsens fru), men vad gör man, när man blir sådär totalt uppslukad av någon, och det dessutom visar sig vara ömsesidigt?! Dålig ursäkt, jag vet, men precis så var det...

När jag fattade beslutet om att jag ville skilja mig, hade absolut ingenting hänt mellan mig och Förälskelsen, mer än att vi utvecklat en stark vänskap... men visst, jag kände mig oerhört attraherad av karlsloken oxå, blev efterhand ordentligt betuttad, det ska erkännas, men jag kunde väl aldrig drömma om att det var ömsesidigt? Jag bara kände att mitt äktenskap var ett skämt, och att det efter flera års funderande var dags att säga tack och hej.

Jag och min förälskelse hade mer gemensamt, pratade och förstod varandra bättre än vad jag och den jag levde ihop med gjorde... han blev den människa jag var mest förtrolig med av alla, min bäste vän.

Alla mina turer, när jag tvivlade på mitt och exmakens relation, mina våndor när jag funderade över om jag skulle stanna för barnens skull etc, fanns han med och stöttade. Han kom med goda (opartiska) råd, lyssnade, höll om när jag grät etc.

Han var oxå gift, hade ett barn, och förstod situationen... han hade det inte heller bra, av ungefär samma anledning som jag själv - de var också för olika.

Men... det var inte förrän jag beslutat mig för att lämna exmaken, skrivit på papper om en ny lägenhet, och det var klart att jag skulle flytta - som han talade om vad han egentligen kände - allt var ömsesidigt. Sånt upplever man inte var dag..! Och vad som sen hände behöver jag väl knappast förklara för någon?

Heder åt honom som inte "försökte nåt" när jag hade det som svårast med mina tankar och grubblerier, livet hade ju blivit ännu trassligare då?

Det var början på ett förhållande vid sidan om (jaja, för hans del, alltså - själv var jag ju fri, åtminstone fysiskt. I tanken tillhörde jag ju honom - han som hade någon annan han gick hem till varje kväll...), som skulle hålla i sig i 2½ år. Och känslomässigt betydligt mycket längre.

Det blev en underbart skön, men också jävligt smärtsam, historia. Det är inte ofta sånt här slutar lyckligt för "den tredje" parten.

För att göra en otroligt lång historia lite kortare, så hade jag aldrig tidigare varit så kär, känt mig så älskad eller upplevt så mycket spännande och kul saker som med honom - vi jobbade ihop, och hade på tiotusen konferenser all möjlighet i världen att göra vad vi ville. Det gick t.o.m så långt, att folk vi träffade på dessa konferenser trodde vi var gifta *s *

Alla på jobbet "visste", men verkade tycka att det var helt normalt och okej?!

På hemmaplan höll han om mig på stan (han bodde inte i samma stad, utan i en stad ett par mil bort) och det var liksom "vi mot världen".
Allt var ömsesidigt, och vissa saker han sa, bär jag inom mig som varma minnen - bland annat en av de första sakerna han sa när vi "gått över gränsen":
- Faan. Det här är inte bra. Det jag känner för dig är inte bara sexuellt. Det är mer än sorts... ömhet. Och det skrämmer mig. Hade det här hänt för två år sedan, hade jag packat och dragit med en gång.

Med det menade han att han då inte haft barn - det var det som stoppade honom.

Jag lärde med tiden även känna hans bror, som sa att "brorsan är det fegaste som finns på denna jord. Han borde inte vara där han är idag. Han borde vara med dig, ingen annanstans. Han älskar inte sin fru, har inte gjort på länge. Vill att du ska veta. Inte för att det hjälper, men jag vill att du ska veta det."

Det hjälpte ju inte, som sagt, jag var ju upp över öronen förälskad, och ingen annan än Förälskelsen själv kunde ju ta steget?
Turerna var många. Det var mycket skratt, mycket gråt, många gånger hatade jag mig själv för fina "erbjudanden" från andra som jag ratade rakt av - i hjärtat tillhörde jag ju honom.

Till sist skedde undret, han skulle han faktiskt lämna henne, sin fru..!

Jag var upp över öronen lycklig, och trodde knappt det var sant! Men säg den lycka som varar för evigt? Vad hände? Lilla frun visade sig vara med barn igen. Jag sa... nä jag skrek åt honom, att "du kan fanimej stanna där då".

Och därmed bröt jag upp, mot mitt hjärtas vilja. Det var nog det svåraste beslut jag någonsin fattat, faktiskt.

Har nog aldrig mått så dåligt som då?

Hjärnan säger en sak, hjärtat en annan? Men man orkar bara till en viss gräns, när man är "den andra kvinnan", eller som min pappa så fint uttryckte det:
- Kan du aldrig hitta någon som inte är upptagen? Är det så jäkla kul att vara "Second Hand Ruth"?
Den kommentaren sved kan jag säga. Den var ju så sann!!! Och i samband med detta bytte jag jobb - det blev nog lite min räddning.

Ärligt talat så spökade han i min hjärna och mitt hjärta ända tills jag träffade R.

Jag datade lite mellan också, men det blev bara fel. Det var först då, när jag träffade R, som han helt försvann ur bilden.

Innan dess var jag helt säker på att jag skulle släppa allt jag eventuellt hade om han bara kom och sa att han ville ha mig.

Han ringer fortfarande ibland, när han är på fyllan. Skickar SMS. Och jag bara njuter av att jag med glädje kan säga "nej" - och mitt nej kommer även från hjärtat numer. Han lever fortfarande med sin fru, och enligt ryktet har de det lika "illa" som de hade det då.

Han är den fegaste mannen på jorden - även om jag misstänker det finns fler "likadana".

Ändå känner jag en värme när jag tänker på honom. Han har en speciell plats i mitt hjärta, kommer alltid att ha.
Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva kärlek på det sättet igen när jag bröt upp från Förälskelsen... men det gjorde jag, och det gör jag - varje dag!

Ännu starkare, faktiskt - och dessutom är ju R bara min!

Kort kan man säga att R räddade mig och jag honom, men den historien är vår, ingen annans - so don't even ask.

Har jag berättat att det fixat sig till det bästa med Snuffes barn?

Den yngsta (P) bor ju sedan i november hos oss på halvtid, medan den äldsta (K) får komma och gå som hon vill (vilket iofs är en sanning med modifikation, men som vi nöjer oss med).

Allt funkar KANON - P stormtrivs, och allt är frid och fröjd.   Men jag blir så TRÖTT.

Minns ni Krysset..?
Aja, klart ni gör...

Nu ikväll fick vi hem Snuffes yngsta - jätteorolig inför morgondagen, eftersom "hon och mamma ska till skolsyster".

Okej... varför, undrade ju vi, och hon svarade att hon inte vet.
- Men mamma säger att jag behöver prata med skolsyster, eftersom jag inte mår bra.

Öh?!!!
Inte mår bra..? När, var och framför allt hur?
- Mår du inte bra, P, frågade jag.
- Joo... men mamma säger att jag inte mår bra. För jag kissar ju i sängen.

Öh (igen)
- Det har du ju inte gjort på ÅR hos oss? Gör du det hemma hos mamma?
- Nej.

Snacka om att plantera problem i skallen på sitt barn?!

VILL hon (Krysset, alltså) att hennes döttrar ska gå samma öde och liv till mötes som hon själv, och aldrig någonsin må bra, eller vad fan är det fråga om!?

[Det det ÄR fråga om är att P trivs för bra hos oss, och så vill ju inte Krysset ha det. Nu ska vi röra till det lite i livet igen, så att ingen får lugn och ro. Jajamensan.]

Kan hon inte bara gå och dö eller nåt, Krysset?
Det vore faktiskt rätt skönt.


Birdie *avskyr verkligen Kryss*

Posten kom nyss, och jag får hjärtklappning av Kryssets sätt att resonera. Brev från hennes advokat, som än en gång tydliggör att hon anser att Snuffe, advokater och socialen är idioter som valt att missuppfatta henne.

Trots sågningen hon fick i socialutredningen, så anser hon att barnen VISST mår bäst av att bo hos henne. Att de vill det, men att Snuffei princip lurat dem att säga annorlunda. *sucka*

NÄR ska någon lyckas öppna ögonen på henne?

Hela hennes förslag på hur umgänget ska se ut framöver påvisar ren egoism - och jag både hoppas och tror att även Tingsrätten ser det om det behöver gå så långt - om parterna inte lyckas komma överens via sina advokater (något jag inte ser som så troligt, eftersom hon inte rubbar en millimeter på sina "krav"). *sucka mera*

Ska det behöva VARA så här?
Hon har förresten bytt ombud. Gamla advokaten vill uppenbarligen inte vara med mera. Undrar varför?   

gällande Snuffe, Krysset och barnen är ÄNTLIGEN klar, och kom med posten igår.
Och vet ni... socialen har verkligen gjort en BRA utredning..! *imponerad över vad de åstadkommit*
De har lyssnat, tagit till sig och bedömt - och allt är BARA positivt (om man heter Snuffe). Heter man Krysset är det tveksamt om man tycker likadant.
Socialen har verkligen lyckats komma barnen inpå livet, och fått dem att våga uttrycka sina innersta känslor, något jag faktiskt inte trodde de skulle lyckas med.

Kryssets personlighetsstörning (jo, det stod faktiskt så i utredningen) gör att hon faktiskt inte kan tillgodose barnens behov, hon ser främst till sig själv och SINA behov.
Båda barnen har klart uttryckt att de vill bo lika mycket hos pappa som hos mamma, och de önskar att de kunde säga det utan att mamma blir arg och ledsen.
Likaså har de klart och tydligt sagt att de tycker det är jobbigt när mamma "mår dåligt och är trött hela tiden".
Enligt en lärare är barnen hämmade i sin mors sällskap, och enligt familjerätten har Krysset vägrat medverka till att försöka förbättra relationen till Snuffe, medan Snuffe försökt "allt".
Utredningen visar också att stora tjejen (13-åringen) är mer mån om att vara mamma till lags och att mamma ska må bra, än att hon själv ska göra det. Hon tar alldeles för mycket ansvar för sin mor.

Socialens utredning visade att fortsatta samarbetsavtal är nödvändiga (nähääää?!) och klart är att barnens önskan är att bo mer hos Snuffe. Så en upptrappning med en eller ett par vardagar per vecka skall ske snarast, för att så småningom bli 50/50-boende.
Och angående samarbetssamtalen, så har ju Snuffe tidigare initierat sådana, men Krysset vägrade ju medverka "för han lyssnar ju ändå inte på mig, och det gör ju ingen annan heller".

Vet ni... Krysset blev i princip sågad vid knäna?!
Hon själv ansåg ju att inget skulle förändras. "Varför ändra på något som fungerar", sade hon.
Stackars människa... tänk att få på PRÄNT att man inte är bra för sina barn? Att det faktiskt inte fungerar? Och detta samtidigt som Snuffe (som hon, Krysset alltså, helst skulle se inte fanns i barnens liv mer än som bidragsgivare) höjs till skyarna?

... och så ARG som den människan var igår, är helt otroligt att någon kan vara utan att spricka.
Tänk om hon kunde inse att hon faktiskt behöver ta tag i sitt liv, för att orka vara den mamma hon säkert önskar att hon kunde vara?

Och slutligen är det ju som Snuffe säger: det är SKÖNT att inse att man haft rätt i sin egen bedömning, att det inte är man själv som varit ute och seglat och inbillat sig en massa. Alla slutsatser han och jag dragit, är nu bekräftade.

om gårdagens Tingsrättsbesök.
Krysset, Snuffe, deras advokater och en domare var med, och faktiskt gick det jättebra för Snuffes del.

Det är inte avgjort på långa vägar, men han fick till det han ville: en ordentlig boutredning.
Att Krysset dessutom var helt oresonlig och betedde sig illa både gentemot Snuffe, advokat och domare gjorde inte saken sämre.

Snuffe sade att han var villig att kompromissa vad gäller umgänget med barnen, och enbart öka på någon dag eller två nu till att börja med. Krysset sade blankt nej. HON tänker inte jämka på något.

En boutredning är säkert inte kul att bli utsatt för.
Vi kommer alla att bli granskade. Kontrollerade. Bedömda.
Men jag är hundra på att vi "går igenom" med bravur, så i slutänden blir det säkert bra... bara barnen vågar stå för vad de egentligen vill, och inte blir "försatta med munkavle" av sin mor - eller får repliker att öva in. Det har vi redan blivit utsatta för, mer än EN gång.

Barnens ord väger tungt nu, precis som sig bör.
Vi får helt enkelt lita på att de sociala myndigheterna gör ett grundligt jobb, utan förutfattade meningar.

För er som inte hört om det, så har Snuffe och Krysset äntligen fått tid hos Tingsrätten, då han yrkar på halva tiden med sina barn.

Inför denna förhandling begär tingsrätten in uppgifter från Socialen, vilket resulterade i att Snuffe häromdagen var där och pratade med en "Social Ragata" (hennes initialer är SR, så benämningen känns helt okej).
Ragatan kunde inte ens föräldrabalken. Och en sån människa ska ha befogenhet att bestämma och tro om barns fortsatta liv???!!!
Hon verkade dessutom ha bestämt sig i förväg att mamman alltid är bättre än pappan, och vad vi tycker om sånt behöver jag väl inte ens nämna?
När Snuffe kom dit, upplyste Ragatan honom om att det är HANS skyldighet att ta reda på vad som händer i barnens liv, det är inte Kryssets skyldighet att informera honom, så Krysset hade inte gjort nåt fel.

Ööööh? I föräldrabalken står det tvärtom, att boföräldern (i det här fallet Krysset) är SKYLDIG att informera den andra föräldern.

Till slut gav Ragatan med sig, då hon insåg att Snuffe faktiskt var lite påläst.
Dessutom fick SNUFFE tala om för Ragatan, inte tvärtom, att det Krysset gjorde då hon vägrade skicka lilltjejen till honom en period på 3 månader, var UMGÄNGESSABOTAGE.

Ragatan kliade sig på hakan och sade; "ja, det har du ju rätt i"...
Dock hade ju Krysset och barnen varit där veckan innan, och allt "verkar ju så bra där".

Hur som haver så slutade hela mötet med att Snuffe var vrålförbannad, och talade om för Ragatan att hon borde läsa lagen, om hon nu skulle bestämma över barns framtid och se till deras bästa. Himla bra :o(

Jag har aldrig någonsin sett Snuffe så knäckt, förbannad och ledsen som den kvällen. Skitjobbigt!!! Särskilt som jag inget kan göra.
Hans advokat undrade var det var för inkompetent socialmänniska han råkat ut för, hon var rent chockad över hur Ragatan betett sig.

Men vet ni... under SKER!!!
Ragatan, som vi i fortsättningen nu kallar Socialtanten istället, ringde upp Snuffe, och läste upp vad hon tänkte skriva till Tingsrätten. Allt var POSITIVT från Snuffes synvinkel, hon verkade ha förstått mer än vad hon gav sken av under deras möte.
Hon ansåg tydligen också att det kunde vara bra för barnen (och Krysset) att dela 50/50, pga Kryssets "sjukdomsbild" och "trötthet".
Dock ska man inte gå händelserna i förväg, eller hoppas för mycket... men som sagt, utlåtandet var POSITIVT! Men... vi vet ju faktiskt inte hur utlåtandet för Kryssets del såg ut. Det kanske var "lika positivt" det?

Nåväl. Nu finns i alla fall en ärlig chans när vi kommer till Tingsrätten. Hade utlåtandet blivit som det lät när Snuffe var på Socialen, så hade han inte haft en gnutta till chans. Nu får vi se. Ni får gärna hålla tummarna den 14:e...

Den oändliga historien fortsätter. Och idag blir det en lång dagbok. Måste skriva lite till, efter att ha pratat på annat håll om det lite.

Vad som hänt "sen sist" är egentligen allt och inget.

Snuffe fick kontakt med en kvinnlig advokat som verkar vara jättebra, och ett brev skickades till Krysset. I brevet stod att Snuffe yrkade på att ha barnen halvtid, och att Krysset skulle inkomma med yttrande om detta inom 10 dagar.
Det gjorde hon - via en egen advokat, givetvis. Och givetvis bestred hon även att Snuffe skulle ha barnen på halvtid.
(I det här läget gick Snuffe vidare med en stämningsansökan, och i detta nu väntar vi på en tid för Tingsrättsförhandling).
Hon skrev också att Snuffe haft barnen varannan helg och alla storhelger (I håvete heller, han har inte fått ha dem en enda jul sedan de separerade - bara för att han varit dumsnäll och inte sagt ifrån från början... "hon mådde ju dåligt") och att samarbetet fungerat bra. (Ha, SÄKERT...)

Krysset motiverade bestridandet med att barnen hade det bättre hos henne (que?!), att vi brister med barnens personliga hygien när de är här (QUE?!), och att barnen, "och då främst lilltjejen, uttalat att de inte vill åka till pappa. Särskilt starkt uttalat skall detta ha varit under sommaren". (QUE?!)

Jävla skitsnack!!!
Enligt lilltjejen själv (och det barnet ljuger INTE) var det KRYSSET som sade att hon inte fick åka till pappa, eftersom hon "kissar på sig när hon är hos pappa" (total osanning, hos oss gör hon det aldrig). Krysset har dessutom - för att rättfärdiga sitt eget beteende, troligtvis - sagt till folk "runtomkring" att SOCIALEN sagt åt henne att inte skicka iväg lilltjejen till sin far.
När Snuffe ringde och konfronterade henne med det, säger hon att hon aldrig har sagt det, och att "alla ljuger" - dvs. Snuffes mor, våra grannar, gemensamma vänner m.fl Men HON talar minsann sanning och har ALDRIG sagt så. Sure.

Jag lovar... att höra alla lögner hon häver ur sig är HEMSKT. Att se dem på pränt är sju resor värre ändå...
Jag blir så jäkla upprörd!!
Egentligen är det tur att det är Snuffe som i första hand måste deala med det här, för mitt hjärta slår tredubbla slag när jag läser - och han tar allt lugnt och säger att var sak har sin tid, att det kommer att lösa sig.

Förra gången jag skrev om det här, berättade jag om hur det låst sig för lilltjjen nu, att det inte gick att prata med henne om det här, eller lirka ur henne vad mamma hotat med den HÄR gången.
Nu har det vänt, nu är hon som vanligt igen, och i lördags kväll, när hon skulle sova, fick hon plötsligt tårar i ögonen.
- Anna... det ska komma två tanter hem till oss och prata med oss... och jag är lite rädd för det.
- Varför är du rädd? Vad är det för tanter då, kommer de från soc?
- Jag vet inte... men vi ska prata om var jag och storasyster ska bo.
- Okej... tycker du det är jobbigt nu när mamma och pappa inte är sams?
- Mmmm...
- Det förstår jag...
- Mamma säger att om vi ska bo mer hos er, så kommer vi ALLTID att bo här sen.
- Men det stämmer ju inte? Ni skulle ju vara här halva tiden i så fall, precis som mina barn?
- Mamma säger så... och mamma blir så arg när jag pratar om det här, hon säger att det är PAPPA som sagt att jag ska säga saker, men det är det ju inte?!
Behöver jag säga att jag fick bita mig i tungan för att bevara lugnet? Särskilt som jag tidigare fått höra att Krysset "skrämt" barnen med att hon inte skulle finnas tillhands när stora tjejen fick mensproblem etc...
Efter lite betänketid, och mycket kram, sade jag till lilltjejen:
- Du lilltjejen, vet du vad som är viktigt nu? Det är att NÄR de där tanterna kommer, så skulle jag vilja att du lovar mig en sak?
- Vaddååå? *mycket skeptiskt sagt*
- Jag vill att du tänker efter vad DU vill egentligen. Bry dig inte om vad pappa vill, eller vad mamma vill, eller jag eller storasyster eller någon annan. Tänk efter vad DU vill, då blir du lycklig och det kommer alla andra att bli också.
- Jag VILL bo hos er halva tiden, precis som E och A gör. Jag ska säga det till mamma i morgon!

I det läget ville jag inget annat säga till henne än att hon INTE skulle göra det, för jag vet ju att Krysset kommer att manipulera henne att säga nåt helt annat när det väl blir dags.
Jag hoppas att de där "tanterna" är duktiga på barn. Att de i så fall kan läsa mellan raderna om vad barnen säger EGENTLIGEN.
Så jag sade ingenting, mer än att vi skulle bli glada om hon (och stora tjejen) ville vara hos oss mer.

För några veckor sedan hörde jag lilltjejen säga det hennes storasyster sagt vid ett flertal tillfällen:
- Ibland HATAR jag min mamma... hon gör JÄMT såhär?!
Och tårarna sprutade. Det hela gällde att hon ville stanna ytterligare ett dygn hos oss, så att pappa fick skjutsa henne till skolan. "För då ser ju mamma att pappa kan".
Inte fick hon stanna, inte.

Jag har MYCKET svårt att se hur en människa (särskilt en som mår så dåligt som Krysset gör) kan anse sig vara en bättre mamma än vad Snuffe är pappa.
En mamma som inte väjer för att ge barnen dåligt samvete för att hon själv ska få sin vilja igenom. En mamma som skriker och härjar om pappa - inför barnen. En mamma som ideligen hotar på ett eller annat sätt, så att barnen inte ska våga säga vad de tycker? En mamma som inte ORKAR packa lilltjejens väska när hon ska till pappa, vilket innebär att hon kommer med enbart en BIKINI i väskan (två gånger om???). Tur vi har E, som har grejor hon kan låna...
Krysset är även den mamma som underlåter att berätta för Snuffe om vad som händer i barnens liv. När stora tjejen bröt benet i somras till exempel... då fick vi veta det genom att en läkare (av misstag) ringde hem till oss. När lilltjejen, för sjunde gången(!) hade urinvägsinfektion, fick vi inget veta - och åkte och badade i pool med henne. Enligt lilltjejen hade "mamma slut på medicinen" hemma. Och sen har Krysset MAGE att säga att det är Snuffes fel att ungen ideligen får urinvägsinfektioner?! Som Snuffe en gång sade åt henne: "Du, barnen är hos mig varannan helg... hur i håvete skulle jag kunna vara orsak till något sådant?"
Och när han, på skarpen, pratade med Krysset om det här med urinvägsinfektionen, och att hon inte berättat om det för honom, så svarade hon:
- So WHAT???!! Det är DIN skyldighet att uppdatera dig om barnen.

Enligt Föräldrabalken är det tvärtom, HON är skyldig att meddela pappan om saker som händer i barnens värld. Hon har under det senaste året brutit mot i princip varenda paragraf i Föräldrabalken, INKLUSIVE ägnat sig åt umgängessabotage, vilket faktiskt är straffbart. Men att BEVISA det... *suck*

Jag VET att hon i rätten kommer att ta upp (kanske med hjälp av sin psykolog?) att barnen är hennes allt och att hon inte klarar sig utan dem. Men är det rätt anledning att ha dem jämt? Barnens bästa då? Barnens vilja? Snuffes rätt, och framför allt - BARNENS rätt till sin far???

Jag börjar plötsligt få lite kalla kårar inför Tingsrättsförhandlingen. Krysset har ju visat förr vad hon går för, och att hon inte skyr några medel. Vem f*n vet vad hon kan komma med för anklagelser? Och - ärligt talat - är en sådan mamma en lämplig mamma över huvud taget?

Det vore inte rätt mot barnen att försöka ta dem ifrån sin mor HELT, även om jag ibland inte undrar om det vore det bästa för barnen... vi yrkar på halva tiden, vilket kanske (om det går igenom) till och med visar sig vara BRA för Krysset, som i det läget tvingas ta tag i sitt eget liv, och den självömkan hon lever i? Hon kanske till och med orkar bry sig om barnen när de väl är där då?

Jag undrar vad mer vi kan göra än att säga vad vi tycker? Kan JAG till exempel ringa upp socialen, och höra vad de anser om saker och ting? Jag är ju till exempel mycket intresserad av vad det är för "tanter" som ska hälsa på dem?

Ooooooooouch... så långt det blev. Men idag behövde jag skriva igen.
Tack...
 

Vi pratar alltså Krysset - hon har hotat barnen. IGEN.
Och jag är så arg så jag tror jag SPRICKER!!! Jag skakar faktiskt...

Boutredningen är i full gång och har so far gått väldigt bra - från vår synvinkel sett.
Nu ikväll fick vi, via en bekant (tillika "säker källa"), höra att hon återigen hotat barnen så att de inte vågat säga vad de egentligen vill.

Eller... rättare sagt: vi vet inte vad barnen sagt till socialen under utredningen, men vi VET vad deras mor sagt till dem innan deras samtal med socialen - och vi VET hur barnen i de lägena brukar reagera.

Nu är det slut på daltandet. Slut på att göra saker så lugnt som möjligt för att inte irritera mera.

I morgon ringer Snuffe socialen och säger vad han vet.
Och jag (vi?) kommer - om socialen inte tar oss på allvar - att göra en formell anmälan om psykisk misshandel eller vad sjutton det nu kan tänkas bli för något. Vanvård? Borde kunna bli det också, för inte farao ser hon till sina barns bästa, direkt.

Eftersom barnen uttryckligen sagt att de vill bo här mer, och de har uttryckligen bett Snuffe ta det med Krysset "eftersom hon blir så arg", så tycker jag det är rent för jävligt att en mamma inte ser till att det blir så - eller åtminstone inte ger dem dåligt samvete för att de har en egen vilja och önskan :o(

Det är f*n hennes SKYLDIGHET att se till att barnen blir lyckliga, även om det nu skulle vara på bekostnad av hennes eget väl och ve (ego?)

Man hotar inte den man älskar... då älskar man inte, då är man rädd.
Är man rädd är man farlig. Och då är man ingen lämplig person att ta hand om barn. PUNKT.


    *nu jävlar*