Gjorde nåt konstruktivt av dagen istället.

Skrev upp vad jag ville, och kompromissade mer än vad jag tycker jag skulle behöva, men kanske ändå måste.

Har gett honom lappen på mina "krav" nu, och väntar nervöst på besked om det godtas eller inte. Sista chansen nu... *biter på naglarna* 

Idag är det 13 år sedan jag gifte mig. Det var en underbar dag, även om jag mådde illa som satan, nygravid som jag var.

Idag fyller mina barns extrakusin 5 år - stora killen! Grattis!

Det är väl i stort sett det som är bra med den här dagen. I övrigt kan man sova bort den. 

Rymde till stan och passade på att träffa barnen. De märkte såklart hur jag mådde, så jag berättade hur läget var och undrade hur de ställde sig till att flytta in till stan igen (deras pappa bor ju redan där och de har "hela sitt liv", dvs kompisar, skola, träningar etc, där).

De har ju då och då "klagat" på att det är jobbigt att allt är så långt borta och på pendlingen.

Men... nu sade E (dottern, 12½) att pendlingen är ju inget problem, och "jag som just fått nytt, fint rum". Hon vill ju föda upp kaniner, och det går ju knappast i en lägenhet, hon vill ha en häst, vilket är ypperligt när man bor på landet. Visst skulle det vara skönt att bo i stan, nära allt, men absolut inte nödvändigt. Hon trivs ju på landet, sa hon.

Hon poängterade också: "stackars R, som just byggt klart hallen..." - å så fick jag dåligt samvete - IGEN. :(

Sonen, A (snart 10), blev först glad, eftersom han skulle komma närmare sina kompisar, men när han tänkte till ville han då ALLS inte flytta till stan. Då började han gråta och sade att han trivs för bra på landet, och älskar att meka och ha skogen intill etc. Dessutom längtade han efter sitt nya rum, som han ju faktiskt ska få snart.

Båda tyckte iofs att det var jättejobbigt att det var så stökigt utanför E:s rum (ovanpå garaget). Det var lite obehagligt att vara där själva, tyckte de.

*yyyyyl och brööööööl*

Så snart jag lämnat barnen hos deras pappa igen var jag återigen superosäker. Är det verkligen inte värt att försöka stå ut?

Men HUR ska det gå till?! Jag klättrar ju på väggarna som det är nu???

Vi älskar och vi gosar, vi diskuterar och jag gråter - livet är som en berg-och-dalbana.

Jag behöver snabb förändring, han kan inte möta mig/hjälpa mig "mer än vad han gör", säger han. Problemet är liksom upp till mig att lösa, tycker han - jag anser att problemet är vårt.

Efter ett antal sömnlösa nätter har jag kommit fram till att jag - ensam - är den som måste se till att förändringen sker.

Nu kan jag bara hoppas på att han vill fortsätta vara tillsammans med mig, som särbo,  när allt väl är klart. Han kan inte svara på det nu, nämligen. Förstår om han är arg och besviken, men det är ju jag också?

Tror vi får det bättre med varsitt boende, samtidigt som jag vet att jag kommer att längta ihjäl mig efter honom. :(

Älskar honom jue... men älskar han mig som han säger att han gör, så borde han ju vilja försöka, åtminstone?

Tog (återigen) upp vår boendesituation med älskade sambo, men det är som att tala med en vägg.

Jag FÖRSÖKTE verkligen, på en klok människas inrådan, prata med honom så han förstod, men han blir arg och jag ledsen, och så blir det pannkaka av alltihop.

Renoveringen ska han absolut göra själv, för ingen annan gör det lika bra, "alla andra slarvar". Det kanske han har en poäng i, men vi har ju inte TIDEN att göra jobbet själva... vilket han inte håller med om, för "vi har ju hela livet på oss". Enligt mig har vi haft tillräckligt mycket tid för att få allt klart redan nu.

Jag vill lägga tid och energi på att leva, och det här är inte min idé om livskvalité. :o(

Han förstår inte alls att det är min hälsa vi talar om. Att jag far illa av oredan/byggröran vi levt i sedan vi blev sambos för tre år sen, kan (vill?) han inte heller förstå. Han anser att jag har städmani, och att inget får stå framme.

Städmani eller ej, i vårt vardagsrum står ett databord, utan dator i, men med en jävla massa annat på, huller om buller. Det står en jätteskrivare på golvet, och en annan - som är trasig - i bokhyllan. Det ligger sladdar och kablar och prylar överallt, i mitt tycke. I hans tycke finns inget onödigt framme.

Det finns ingen annanstans att ha allt, vilket än mer berättigar att vi ser till att utbyggnationen blir klar, så att han får sitt datarum? Eller?

Barnen bor ovanpå garaget, utan "kontakt" med oss, vilket känns olustigt för en fjantmamma(?) som mig.

Dessutom är det bara barnens rum som är i ordning där. Utanför är det ett bombnedslag, eftersom det är vår forna "spara-på-sig-och-förvara-grejor-vind".

Jag älskar honom... så in i norden...
Det är inte man jag vill byta, det har jag sagt tidigare - det är bara ett färdigt hem jag vill ha. Ska det vara så omöjligt?!

Det verkar så.
Och, i så fall flyttar jag och mina barn in till stan igen så snart boende löst sig. Och detta lagom tills vår fina hall nästan är klar... :o(

Var ju som sagt i Dalarna ett par dagar, och hade det jätteskönt.

Min kompis M bjöd som vanligt på en känsla av att komma hem fast man åker bort, god mat och myspys.

Hennes 6-månaders "VärldensSötasteSladdis" var ljuvlig. En bebbe som var mer nöjd med tillvaron än han får man leta efter!

Även om jag och mina barn sov bort halva dagarna *host* så hann vi med en hel del.

Några få bilder får duga som dagbok - vistelsen innebar lugn och harmoni, precis vad jag behövde. Tack, M & Co :)

Jodå, såna finns, och man får säga så.

Idag har jag fått en "kompis" till min dotter (12 år) att gråta - och spontant be om ursäkt. Detta bara genom att tala om att "nu får det vara nog, nu skärper du till dig, annars lär du få problem senare i livet". (Givetvis sades detta inte med min allra mjukaste stämma, utan med min "myndighetsstämma") *ler sött*

En gammal klasskompis (hädanefter kallad Ungjäveln i den här bloggen) till min dotter E har på olika sätt försökt hävda sig det senaste året, främst gentemot E, men även gentemot andra.

E är söt och trevlig, och populär hos såväl killar som tjejer. Hon är bästa kompis med N, som Ungjäveln också "gör anspråk" på (vilket är oki med E, bara hon själv slipper vara med).

Mellan raderna kan läsas att det hela handlar om det klassiska tjejfenomenet att man inte kan vara tre. Det är viktigt vem som är bästis med vem - att man är "the one and only". Det handlar således om svartsjuka.

E har under det gångna året fått stå ut med en hop verbala påhopp (om utseende, om saker E gör och säger, om kompisar etc), men idag kom verkligen droppen.

E fick ett telefonsamtal, bl.a från Ungjäveln (givetvis var hon inte ensam, utan hade fler tjejer med sig) - vilket jag av en slump fick veta någon minut senare. Det var ett rent kort (men fruktansvärt elakt) samtal, och blev liksom "pricken över i" för min del.

Lagom tills jag hetsat upp mig över deras beteende, så ringde det igen - och jag svarade. Samma ungjäklar igen.

Gissa om måttet var rågat då (och om jag var världens mest pinsamma mamma)? *morrar*

Det slutade med att Ungjäveln grät och bad om ursäkt.

Nu har jag pratat med hennes mamma, med ytterligare en av tjejernas mamma - och väntar på samtal från Ungjävelns pappa (som hon bor hos).

Faktum är att jag mår lite gott. Det här har grott i mig i ett drygt halvår nu - sen jag först fick höra talas om problemen.

Det är ju inte så att "nästan-tonåringar" är öppna böcker och berättar allt för mamsen, direkt... även om just MIN dotter faktiskt berättar ganska mycket.

Åååååå!

Nu vill jag bli MOSTER!

Väntar och längtar efter lilla Ella, alt. lille Neo förstås, så det nästan gör ont..!

Vill att min syster äntligen ska få bli mamma "på riktigt", och jag vill pussa och lukta på bebben... och det nu helst. Fast det är jag ju inte ensam om att vilja. *ler*

Blir det som för oss andra i släkten, så kommer bebben när som helst.

Jag, syrran och min förstfödda är alla födda 17 dagar för tidigt. Jag tror att min mamma är det också.

Det innebär i så fall den 17 augusti. Dit känns det väldigt långt just nu ;)

Förhoppningsvis väntar vi oxå kaninbebisar, någon gång mellan den 22-28 augusti. Kanske blir jag både moster och "kaninmormor" samtidigt? (Gammelmormor, påpekar dottern) ;)

//Birdie *längtar*