Helsjuk är hon, Snuffes barns mamma - eller "Krysset" som hon normalt kallas. I vissa fall kallas hon i ärlighetens namn också för "Morrhoppan" eller "Åkerspöket". Men när hon gör det, förtjänar hon det faktiskt.

Jag VET.
Vi är inte snälla i orden i de där lägena, men hon är fanimej inte klok. Inte på en endaste liten fläck. Och jag är INTE den som öser ur mig sånt här i tid och otid. För att jag ska göra det så är personen VÄRD det, hon har gått för långt. Jag har bildat mig en egen uppfattning, inte gått på vad andra tycker.
Hon har problem. Hon ÄR sjuk - på riktigt alltså - och behöver hjälp. Hjälpen har erbjudits i ÅR, men hon vill inte ha den - alternativt klarar inte av att ta emot den. Det är ju därför det mitt i allt är SYND om människan?

Ni som eventuellt minns mina dagböcker om "mamman och pappan" ska veta att det är henne vi pratar om.

Jag inser (med bestörtning) att inget hänt sedan i slutet av maj. Det har inte varit fler kontakter med soc, ingen Tingsrätt ännu.

Orken och tiden - och pengarna - har inte funnits. Det är en sjujävla process vi ska igenom - eller främst då Snuffe, barnen och Krysset. Men FAKTISKT så finns jag här också... mitt i allt... och har ett och annat att säga?!

Så... vad är det NU som hänt, frågar ni er?

Var och varannan helg när barnen varit här, har de frågat om de får stanna här längre etc. För OSS får de, men deras mamma har sagt "nej, det är skola i morgon, och då GÅR det ju inte".
Nähä? Så vi skulle inte kunna skjutsa då?

För att göra en evighetslång historia lite kortare, måste jag dra ner på detaljerna, och hoppar därför raskt till förra helgen.
Barnen var här, och på söndagen bad lilltjejen Snuffe att han skulle prata med mamma. Hon ville bo här halvtid, precis som "Annas barn gör".
Även Snuffes stora tjej ville det, sa hon.
Snuffe talade om hur glad han blev, och att han visst skulle prata med mamma.

Äntligen sade barnen vad DE ville! Vid tidigare tillfällen har det liksom "knutit sig" i barnen så snart mamma kommit på tal. När frågan om boende kommit upp på allvar, har ingen av dem kunnat svara varken bu eller bä. Däremot har orden "jag önskar vi bodde här mer" OFTA flugit ur lilltjejens mun. Men som sagt, så snart det blivit "allvar" av har läget blivit annorlunda.

I måndags pratade Snuffe med Krysset. Han sade, att barnen ville bo hos oss mer, så "när passar det dig att vi börjar köra halvtid"?

Svaret blev "det kommer inte att ske".
Okej, då ses vi i rätten, sa Snuffe - och gick därifrån.

Dagen efter ringde Krysset upp honom, och sade att barnen inte ALLS vill bo hos oss halvtid. De hade de sagt.
Då säger de uppenbarligen olika saker till oss, så vi får väl se, svarade Snuffe.

I det här läget drog jag öronen åt mig, och undrade vad Morrhoppan (se, nu blev hon en sådan) NU tutat i barnen? Att hon ska "ta livet av sig" (igen)? Hur LEDSEN hon skulle vara om de flyttade till pappa & Anna? Och den klassiska: "Trivs ni inte här? Har vi det inte bra ihop? Ni kommer nog inte att få bo hos mig AAAALLLS till slut om ni börjar vara där mer... jag kommer att dö" och bla, bla, bla.

Nu skuttar vi ytterligare några dagar framåt, till i fredags. 
Snuffe skulle hämta barnen, och i hallen står de tillsammans med sin mor, som uppmanar dem att säga till pappa "vad de har att säga".
- Vi vill inte bo hos dig mer än nu, säger de.
- Varför inte?
- Vet inte.
- Varför har ni ändrat er?
- Vi vill bara inte.

Snuffe bråkar ALDRIG inför barnen, så han sade ingenting, utan gick ut genom dörren med helgens packning (minus luciakläder som lilltjejen skulle haft i söndags *morr*) i nävarna och barnen i släptåg. En skadeglad Morrhoppa stod bakom, pussade och vinkade hejdå.

PRECIS det jag befarade har hänt - igen.
Vi har inte pratat särskilt mycket med barnen om det här i helgen, det skulle vara lönlöst. Men jag fick en ensam sekund med lilltjejen (som man i vanliga fall kan lirka ur vad mamma sagt - jorå, jag kan, jag också) och frågade varför de inte ville bo här också?
- Vet inte, jag vill inte det bara...
- Vad sa mamma när du sa att du ville bo mer hos pappa? Sa hon att hon skulle bli ledsen?
- Nej...
- Vad sa hon då?
- Kommer jag inte ihåg.

Sen sprang hon upp på sitt rum.
Och såpass väl känner jag henne, att jag vet hur hon BRUKAR bete sig. Och det där är inte LILLTJEJEN. Hon är öppen och PRATAR. Smiter inte undan.

Det skulle vara OTROLIGT intressant att veta vad Morrhoppan hotat med denna gång. Jag törs inte ens tänka på vad det är hon lägger på barnens axlar... :o(

Idag blir det kontakt med advokat för Snuffes del.
Vi hoppas på en full boutredning nu. Vi hoppas även INNERLIGT att det blir personal som verkligen KAN det här med barn, som kan lirka ur dem "sanningen" om hur de känner och vad de vill som ska höra barnens version om det hela. En person som kan läsa mellan raderna, se vad barnen tänker genom att se dem i ögonen. Ett barn ska inte säga det det tror att mamma eller pappa vill höra. Ett barn ska vara ärligt, och våga säga PRECIS vad det tycker. Då tycker jag man lyckats som vuxen.

Sedan kan det förstås gå hur som helst. Det KAN visa sig att barnen bör fortsätta bo hos henne, men det betvivlar jag starkt. Men då har vi i alla fall gjort vad vi kan för att barnen ska få en ärlig chans att inte bli som hon. Morrhoppan.

Hon är bitter och instabil, och med tanke på att hon tidigare hotat sticka kniven i en person - och via min svärmor fått framfört till mig att hon "inte svarar för vad hon gör om jag dyker upp hemma hos henne", så litar jag inte ett endaste dugg på henne. Jag är rädd för vad hon ska kunna göra. Och i dagens psykvårds-sverige, så...

Det finns en ORSAK till att jag låser dörren här hemma i Kojslottet om nätterna. Snuffe skrattar åt det, men jag är faktiskt allvarlig.
Händer det oss något, så har vi en väldigt trolig gärningsman. Kvinna.

Det här blev långt. Men jag var tvungen att skriva av mig. Vet inte vad jag vill ha ut av det, men det kändes bra.

Jag bara MÅSTE skriva det... jag är så inibengan (skade)glad!!!
Man får vara det, när folk får vad de förtjänar, väl?

Mamman jag skrev om i db "Mamman och pappan" (20040313) är från och med nu föremål för social utredning SAMT ålagd att gå i gruppsamtal. Hon lär vägra göra det, men då blir det Tingsrätten nästa istället för pappans del - och där har han allt att vinna, eftersom tjafset blivit värre och värre de senaste månaderna. Han har tagit allt ganska lugnt (utåt sett), noterat vad som händer, och när det händer; "samlat poäng" helt enkelt.

Mamman har upprepade gånger vägrat honom umgänge med barnen. Hon har vägrat släppa ifrån sig lilltjejen över huvud taget, men gladeligen skickat iväg den stora till pappa. Hur ska stora tjejen ta detta? "Mamma vill inte ha mig, bara lillasyster"? :o(

Måtte allt bli till det bästa för barnen nu!
Och jag hoppas VERKLIGEN också att mamman nu kan få den hjälp hon så väl behöver. Att hon tar emot den.

Nu händer äntligen NÅGOT!

Mamman och pappan har två döttrar tillsammans, de separerar, och några år senare har de båda nya förhållanden. Barnen bor mest hos sin mor, på grund av att hon är hemma om dagarna, och är hos sin far varannan helg. Ganska klassiskt.

Mamman är en bra mamma på det stora hela, barnen är hela och rena och lever oftast ett lugnt liv.
Men mamman mår också psykiskt dåligt, och väjer inte för att föra över sin ångest på sina barn - om det är det som krävs för att hon ska få sin vilja igenom - och detta märks tydligt på barnen emellanåt.

Den äldsta dottern vill bo mer hos sin pappa, och han blir förstås jätteglad och välkomnar detta med öppen famn. Men... när hon säger det till sin mor, säger mamman att "då står jag inte ut, då vet jag inte vad jag gör, då tar jag nog livet av mig".¨
Det stora barnet blir rädd, och lägger utan kamp ner sin önskan och egen vilja. Hon har åldern inne att lagligen själv få bestämma över var hon ska bo, men törs inte orda mer om saken, hon vill ju inte göra mamman ledsen. "Tänk om... och då är det mitt fel?!"
Folk som känner båda föräldrarna, ser att dottern är en öppen, glad och sprudlande tjej när hon är hos sin far - hos sin mamma är hon inbunden och försiktig.

Den lilla dottern går i förskolan, och är av en annan kaliber. Hon tar inte åt sig, men förstår heller inte mammans manipulationer, och är därmed ganska lätt att få dit man vill.

Mamman märker att äldsta dottern är "på väg bort", och försöker därmed knyta lillstumpan åt sig, genom att med ledande frågor och kommentarer, få den lilla att vilja stanna hos henne även de helger hon skulle varit hos sin far.
Mamman säger att pappan blivit konstig, att han inte har tid med sina barn. Lillan funderar, säger nej.
Då säger mamman: "jomen, han bryr sig ju mer om sin tjej än om er, så är det ju. Och visst har vi det väl mysigt här, du och jag och storasyster?" Lillan funderar, och säger: jo.
Mamman säger: "jag blir så ensam utan dig, kan du inte stanna här nästa helg, istället för att åka till pappa?"
Lillan nickar, och får sen order av mamman att "själv säga det till sin pappa när han kommer" - eftersom mamman och pappan haft våldsamma diskussioner om sånt här förut. Nu är ju mamma "oskyldig", det är ju Lillan som inte vill.

Pappan kommer. Lillan säger vad "hon" har på hjärtat.
Pappan blir vansinnig, men vill inte ställa till med en scen inför barnen, så han visar det inte mer än genom en skarp blick till barnens mor. Senast för ett par veckor sedan hade de en diskussion om att det faktiskt är mammans skyldighet att se till att barnen tycker det är OK att åka till honom, att det rentav ska bli kul. Dessutom har de haft en diskussion om diverse osanna anklagelser mamman kommit med gentemot pappan och hans nya familj - att de inte skulle sköta om tjejerna de helger de är där etc. Pappan säger att det blir familjerätten nästa, blir det enklare så?

Pappan åker hem utan yngsta dottern, med är endast den äldsta. De försöker ha en mysig helg, trots att irritationen är hög.
Det här är bara ett exempel, av många. Hur kan man hjälpa de här barnen..? Vad göra?

Fr.o.m måndag kommer jag - på nåder - att få gå upp på halvtid.
Läkaren har satt ordentlig press på min arbetsgivare, genom att skriva många "om och men" i sjukintyget; hur det måste fungera för att jag ska kunna vara kvar där jag är idag.

Känns bra, men det är ju en ökning på 100%, så lite osäkert är det ändå.
Världens bästa läkare sa dessutom, att om jag på minsta lilla sätt känner att jag inte pallar, så ska jag på eget bevåg stanna hemma, så löser han och jag det i efterhand.

Fungerar inte det här nu, så ska vi göra om det till arbetsträning istället - och nog BORDE väl myndigheten tycka det är bättre att jag är friskskriven, och alltså åtgärda det som krävs för att det ska fungera..?

Blir nog bra.

För övrigt har här inte hänt så mycket... har jobbat idag, och sedan träffat en gammal kompis, som efter tio års längtande nu äntligen ska bli mamma! Vi lunchade, promenerade lite - och hade fyra kisspausar på 2½ timme. Hade glömt att det kunde vara så när man var gravid ;o)

Och ikväll blir det SVT1 kl. 21:00 - Ulla-Carin Lindquist berättar om sin ALS. En av pappas bästa vänner gick bort i den sjukdomen för ett par år sen... nåt så fruktansvärt... måste se, även om jag vet att det slutar i tårar.

MSN-konversation nyss:

Ricky säger:
*pussar massor*
Jag vill hem och mura badkar...tror jag ska smita på "kundbesök" vid 16-tiden. ;)

Birdie säger:
Tycker jag du gör rätt i. Men... med din jäkla kropp??? (Som jag för övrigt bara älskar ;)) Och apropå det har jag dagbokat på QS idag. *frustrerad* Det känns som att jag AAAALDRIG får bli sambo (sa hon som en barnrumpa)

Ricky säger:
Jo. Och vaddå int esambo? Säg upp lägenheten dårå.
Och sätt lite PRESS på mig. ;)

Birdie säger:
=)
Men... jamen du har ju OOOOONT?!?!!

Ricky säger:
Teater ;)

Birdie säger:
Tss. Tror jag inte, när kroppen ser ut som ett S. Eller ett Z. Valfritt ;)

Ricky säger:
Du veeeeet ju inte hur du ska göra. ;)

Birdie säger:
Hur ska jag göra då?

Ricky säger:
Säg upp lägenheten så är det väl bara att flytta ut om 3 månader?
eller?

Birdie säger:
Ja. Men har vi ett BADRUM då... har barnen plats?

Ricky säger:
Det måste väl lösas?

[Och här emellan följde lite annat... och några minuter senare:]

Birdie säger:
Dåså. Säger upp. NU, idag. Basåruvet. Och då finns det ingen återvändo.

Ricky säger:
*Brrrr*

Birdie säger:
:(

Ricky säger:
;) ;) ;)

Birdie säger:
BLir ju OROLIG, jue...

Ricky säger:
Fjant.

Birdie säger:
Tvivlar du?

Ricky säger:
Inte ett dugg!!! (k)

Birdie säger:
Dåså =) Då sätter vi fart.

Ricky säger:
Ajaaa, min fart duger väl? :P

Birdie säger:
*eh*(no comments)

//Birdie - med uppsagd lägenhet =) !!!!

Till Dig däruppe:

Nu har han gått i två månader med sin jädra ishias och annat trams, Älskling R - och då kan man inte bygga, riva, slita eller renovera särskilt effektivt.
Jag tycker så SYND om honom - både för att han har ont och för att han blir frustrerad över att inget kunna göra. Och samtidigt blir jag själv otroligt frustrerad över att inget händer...

När i håvete ska vi kunna jobba med Kojslottet så det blir inflyttningsklart..? Nu har ju jag oxå plötsligt fått problem med ryggen? Vi tycker det är KUL att fixa och dona. Vi vill bli klara, varför får vi inte bli det..? Måste du sätta käppar i hjulen?
Det känns som att vi ALDRIG kommer att bli färdiga så att vi kan flytta... (sa hon som en barnrumpa).

I juni blir det ett år sen vi bestämde att vi skulle flytta ihop. Vi "skulle bara" först. Siktet var från början inställt på juletid, sen till sommaren. Nu vete sjutton.
Lillebror skulle komma och dra elen åt oss nästa helg, men eftersom vi inte hunnit så långt som krävs, så sket det sig.

Solen värmer min tomma balkong. Jag kan inte utnyttja eller ens njuta av det, på grund av att mina utemöbler för länge sedan flyttat till Kojslottet. Jag skulle ju "snart" följa dem?

Väggarna i lägenheten anfaller, jag vill härifrån!
It sucks!!!

Kan Du börja med att göra R hel och frisk, please, så vi åtminstone har en ärlig chans att hinna... om inte till sommaren, så åtminstone UNDER den?

Just nu läser jag "Alkemisten" av Paulo Coelho, som KäraSvägerska skickat till mig. Boken handlar om att lyssna på sitt hjärta och att förstå tecknen på livets väg.
Den är väldigt annorlunda mot andra böcker jag läst, men jag har verkligen fastnat i allt klokt som skrivs i den...

Har känt viss oro inför att åka och jobba, efter pressen de senaste gångerna jag varit där.
Jag beslutade mig ju ändå för att åka dit idag och känna efter, se om det hänt nåt på personalfronten... *daaah*

Klockan ringde lite väl många gånger innan jag väl kom upp; jag kände att jag var tjockare i halsen idag än igår (och aningen febrig?), men knölade ändå ner mig i den - för tillfället(!) - alldeles för trånga uniformen, gjorde mig iordning och stack iväg mot bussen. Jag visste att jag var lite sen, så jag halvsprang, och var väl en sjuttiofem meter från busshållplatsen när jag såg bussen åka därifrån.

Knatade hem för att kolla nästa resalternativ - den bussen skulle gå 08:25 från min hållplats. Kanon, tänkte jag, satte mig vid datorn några minuter igen och gick sen återigen mot hållplatsen - i god tid, observera. Även denna buss åkte iväg framför näsan på mig.
Givetvis hade jag sett fel på buss och tid - vilket framkom när jag ringde och skällde på trafikledningen.

Helt klart är det inte meningen att jag ska dit idag - ett tecken.
Har nu ringt mig sjuk, och tänker försöka få kontakt med min läkare. Sen får vi se...

Status:
Tryck i bröstet, skraj pga det - och tjutfärdig :o(

Vi är för få i repan.
[Å andra sidan... var är man INTE det i dagens läge..?]
Kunderna kommer givetvis först. Arbetet "bakom kulisserna" hinns inte med för fem öre. Gå på toaletten = uteslutet.

Ett par rutinerade receptionister kanske skulle ha rett ut det - men inte tre, av varav två är sprillans nya - och den enda som är ordinarie personal NÄSTAN ny.

Det här kommer inte att hålla... närmsta chefen har nu lovat att ta personalfrågan till högre ort, men hyste väl inga större förhoppningar om att få någon respons - han har tidigare fått blankt nej till mer personal med motiveringen att "det borde räcka".
Jag förstår inte resonemanget alls.

Jamendåså. Om det nu "borde räcka" så får jag väl gå hem igen, då, och sjuskriva mig helt - INNAN det går för långt.
Personalchefen får några få dagar på sig att komma med nåt vettigt... annars skiter jag i det här. "Aldrig mer betala med hälsan" var det ju.


// Birdie
*bökig anställd, som just nu saknar sitt älskade LKC... massor*